Då var det återigen måndag morgon och man känner hur det blir allt svårare att ta sig upp på mornarna. Men jobbigast av allt är abstinensen, och då pratar jag inte om abstinensen efter alkoholen, utan abstinensen efter ÖSK. Jag känner längtan i hela kroppen efter årets (läs 2009) happening, dvs. invansionen av Fredrikstad eller Kubanerna goes utrikes…

Tänkte skriva lite om en en tid, ett liv, och en vardag med ÖSK som kantats av både ris och ros, berg och djupa dalar.  Inte för att jag tror att någon är intresserad eller bryr sig men ändå…

Föds man till ÖSKare? Har under lång tid reflekterat över att fler och fler skriver att de inte valt att bli ÖSKare utan fötts till det (?). Personligen deporterades jag, vilket jag idag är fruktansvärt glad för, till staden Örebro redan som två-åring. Sedan dess har man, bortsett från några få utflykter, drillats i att bli en tråkig och gnällig närking. Men frågan är om vi närkingar egentligen är så tråkiga och gnälliga som övriga Sverige vill göra gällande? Jag anser att det finns en uppsjö av andra städer (läs byar, hålor) som har betydligt mer gnälliga innvånare och då självklart för att de missgynnats av att fötts och vuxit upp i helt fel stad, dvs. inte i metropolen Örebro. Frågan är om detta fenomen är som ett lotteri där vissa drar en vinstlott och andra får riktiga nitlotter som Västerås, Degerfors och Norrköping, eller om det bara är ett av Herrens nycker? Nu blev det ju lite off-topic eftersom jag påbörjade min egen resa genom livet som ÖSKare…

Återigen, flyttade till Örebro redan som två-åring och växte upp både här och där. Började dock spela i ÖSK redan som sexåring, då kanttelagen toagit namn som Liverpool, Man United, osv. och spelade internmatcher nere på Ekäng. Kommer ihåg att jag bl.a. spelade mot Christer Fursth (förlåt svordommen). Frågan är om det redan var då jag började ”ogilla” denna Judas. Hur som helst så fortsatte fotbollslivet och intresset för ÖSK växte alltmer med åren…

På den tiden var den dominerande idrotten i Örebro tveklöst hockeyn och dåvarande ÖIK. Jag kommer ihåg känslan första gången man stod i klacken inne i Ishallen tillsammans med dem man då tyckte var jättegamla. Speciellt kommer jag ihåg en snubbe som kallades Bacon och var den som bjöd mig på Rom och cola första gången… tror att det var en bortaresa till Ängelholm mot Rögle (?).

Nä, nu känner jag dofterna från kaffeautomaten och ännu en, om något snällare, abstinens viner genom kroppen. Jag får fortsätta min resa som ÖSKare vid ett senare tillfälle.

Avslutningsvis så måste jag ändå säga att hellre bo i skogen än leva i Västerås…!