–”vi är tråkigast i Sverige, och gräset är för högt” sjöng vi, överlyckliga över att ha spöat Djurgården på hemmaplan efter ha varit en man kort en lång period. Bu-ropen mot Kim Källström tog aldrig slut och såg inte sin like förrän en viss Erkan Saglik missförstod vilken idrott han ägnade sig åt, på samma arena något år senare (statistikkunniga eller supportrar med decibelmätare – mästra mig gärna).

Vad många av oss nog inte tänkte på var att fotbollen som presterades i de bägge matcherna knappast var någon skön sådan, och såhär i efterhand har det konstaterats att det där första konstgräset kanske inte var så bra trots allt… En sak var i alla fall säker – vi var hatade.

Eyravallen var platsen där konstgräset, denna vidriga uppfinning, skulle utgöra underlag för professionell fotboll. Bortaläktaren var värdelös och säkert smakade korven fan dessutom. Till råga på allting hade närkingarna näsa nog att ta poäng ibland. ÖSK var laget som med sitt spel förstörde svensk fotbolls framtid. Såhär i efterhand kan jag inte mena annat än att jag älskade det!

Jag älskade att vara en gnällig närking med fascination för defensiv, mekanisk 4-4-2. Såhär var fallet ända sedan jag såg min första match, en 1-0 seger med ett skitmål i slutet, men där ”försvaret var säkert som ett kassaskåp”. Lång boll på lång Per Ekström (och att denna Ekström inte spelade i landslaget var ingenting annat än SKANDAAAAL) var det bästa som fanns, eftersom ÖSK var det bästa som fanns.

Idag ser det inte riktigt ut som det gjorde. Visserligen får jag reaktionen ”uuuurebruuuuuu”, med teatral gnällig dialekt ungefär varannan gång jag säger var jag kommer ifrån, men det där laget, som var svensk fotbolls baneman, tycks ha tappat sitt dåliga rykte.

Kanske är jag lycklig över detta, och ser fram emot vad ett Örebro SK med gott rykte och luft under vingarna kan lyckas med. Men någonstans inom mig står en kille med 99 års matchtröja och keps. ” -Fiiiifa-an, säger han. Fiiiifa-an”.