För första gången den här säsongen fick vi se ÖSK spela ut ett lag, och det var det taktiska geniet Urban Hammars lag som fick åka hem till Gästrikland och undra vad det var som egentligen hände.
Gefle, som tagit några imponerade skalper i år med bland annat en seger på Borås Arena, hade inte mycket att sätta emot när ett ÖSK med fart och spelglädje tog tag i taktpinnen från minut ett.
I Kihlbergs frånvaro fick vi se två offensiva mittfältare kombinera rörlighet och kreativ fotboll i ett fint samarbete, och Alejandro Bedoya sprang oavbrutet i nittio minuter vilket välförtjänt gav honom titeln ”matchens lirare”.

Efter de första 25 minuterna hade ÖSK kunnat vara i ledningen med 3-0 om Bedoya och Adriano med flera haft lite bättre skärpa i avsluten. Samtidigt stod Gefles Hugosson för en del kvalificerade räddningar.
Efter en mållös första halvlek började man så smått oroa sig för att det var en sån där dag där bulluslingen inte ville gå in och Gefle skulle kontra in ett mål med en enda chans i andra.

Örebro chockade dock oss på läktaren i början av andra med en hörnvariant, som dessutom gick hem! Kul för Wikström att få göra ett vackert mål efter att ofta få göra sitt jobb lite i skymundan. Nu fick han stå i rampljuset ett tag.
Adriano, som vikarierade för halvsjuke Kim, fick chansen att visa upp sig från start och var enligt mig en bidragande orsak till ÖSKs fina anfallsspel. Adriano gav hela tiden ett spelalternativ centralt efter marken, och han kunde hålla i bollen bra medan övriga laget flyttade upp. Han mötte när det krävdes och gick i djupet när det var läge för det. Även om han blandade fina aktioner med lite slarvig bollbehandling så gör han en fin insats på topp, en insats han fick kröna med ett vackert mål. Lite Zlatan mot Ungern-känsla över det avslutet.

En såhär övertygande seger var det länge sen jag såg ÖSK ta, visserligen mot ett försvagat Gefle, men de låg faktiskt före oss i tabellen innan matchen. Almebäcks snabbhet fortsätter att förvåna en, Astvald växer i mina ögon och det var glädjande att se comebackerna på Holgersson och Staaf.
Hoppas nu att Sixten vågar att inte ändra på ett vinnande lag, och ger de här lirarna chansen igen borta mot Bajen.
En match som är ÖSKs 1000:e framträdande i Allsvenskan, bara det en anledning att åka till Söderstadion och stötta våra krigare.

På grund av sjukdom så fick jag mig en annorlunda upplevelse i måndags då jag från den södra läktaren kunde studera klackens insats. Den nya capon verkar skött sig fint, då klacken höll igång större delen av matchen utan särskilt långa tysta pauser. Visuellt sett såg det bra ut med flaggor uppe merparten av matchen, hopp och armar i skyn. De riktiga ljudtopparna under ramsorna uteblev dock, och det var bara under ”ge mig ett Ö” och ”vi älskar svartvitt” som ljudnivån imponerade. Vi på Södra fick dessutom vara med och svara på klackens tillrop en gång och verkade vara på hugget direkt, dessutom var vi tydligen bättre än Norra enligt klacken.

Bild: Nerikes Allehanda

Till sist, men viktigast av allt, var det underbart att se Yunus Ismail på plats på vallen. Att han själv fick uppleva klackens stöd och få se spelarna ge gärnet när de lirade för honom måste givit honom ny energi i hans tuffa kamp.

Kämpa Yunus!