I den fantastiska TV-serien  ”Vänner” definierar Monika ordet ”era” eller ”epok” som en period av tid som haft stor betydelse, vikt eller stor inverkan då hon uppgivet utbrister ”It’s an end of an era!”

Igår kväll promenerade jag hem från Kubanernas årsmöte. Till skillnad mot tidigare år kom jag hem med en märklig känsla av tomhet. Både en positiv och negativ tomhet vill jag inflika. PLUS en chokladask! Den tackar jag för! =) Jag avgick efter tre år i styrelsen. Eller jag valde att inte ställa upp för omval eller hur det nu formellt ska uttryckas rätt och riktigt. Anyway, jag är grymt tacksam för de tre åren som jag fått äran att sitta i styrelsen med alla härliga gossar, gentlemen och gubbar. =) Det har varit tre roliga, utmanande och lärorika år minsann! Så det här något långa inlägget är mest av allt en hyllning till Kubanerna och till supporterkulturen jag fått bli en del av och tänker fortsätta vara ett bra tag till!

Efter att ha växt upp på annan ort än Örebro och sedan flyttat runt i landet under åren så var det ljuvligt att äntligen få slå ner sina tältpinnar i Örebro. Gamla fina Örebro! När man har följt ÖSK alla år via radio, text-tv och rest till borta-arenor så fort matcherna spelats inom lämpligt avstånd, så var det inte helt oberörd man äntligen andades in känslan av att bo i staden där vackra svartvitt verkligen huserade och där jag äntligen skulle få följa varenda gnutta av ÖSK på nära håll. Och det var inte heller helt oberörd jag första gången stod i klacken på Behrn arena och sjöng ”Så skööönt å va närkebo!”. Få har nog sjungit den ramsan med HELA sin varelse som jag, det vill jag nästan lova!

Samma höst som jag bosatte mej i Örebro hade jag bestämt mej för att åka med på en bortaresa med Kubanerna innan säsongens slut. Det fanns dock bara EN återstående resa…så det fick bli den som fanns kvar helt enkelt. Bortaresa mot Trelleborg…såklart! 50 mil. Kände inte en kotte. Åkte typ 7.00 på söndagsmorgonen och vissa (inga namn nämnda) var fortfarande berusade efter nattens festande. Man lär sej ganska snabbt hur en kultur fungerar och vilka normer och traditioner som är viktiga eller rent utav heliga och när vi närmade oss Jönköping lärde jag mej kanske den mest heliga av dom alla…”Pissepausen”. Vi stannade utefter E4:an vid en rastplats med utsikt utöver Vättern. När jag kom ur bussen möttes jag av en syn som ligger mej varmt om hjärtat: 20 grabbar som står på rad och kissar samtidigt som de blickar ut över Vättern och den vackra soluppgången. Jag kommer ihåg hur jag i huvudet sa till mej själv ”jaha…okej…lesson one: check” medan jag typ gick i sidled till utedasset som låg en bit bort. På denna min första resa fick jag även vara med om att en supporter (tidigare omtalad, men inga namn nämnda) rullade ner för cementläktaren på Vångavallen och slog upp huvudet. Fick även vara med om att Jeffs (om minnet inte sviker) kvitterade sent för ÖSK till 1-1 och sedan en hemresa där det mest diskuterades moderkakor. Well, what have we learn so far? =)

Jag har lärt mej nu att pissepauserna är ett återkommande moment på våra resor och att dom inte alltid är så kvinnovänliga så att säga, även om jag vid några tillfällen artigt frågat herr busschauffören om han ”vill vara så snäll att välja en kvinnovänlig pissepaus och inte bara ett dike”. Det brukar dock mest leda till ett småfånigt ansiktsuttryck som svar och har inte hjälpt så många gånger. =)

Ett annat minne jag har är mitt första styrelsemöte, då jag som det blåbär och den amatör som jag var, fick fråga både det ena och det andra för att försöka ”catch up” lite om supporterkulturens alla termer och begrepp. Jag visste väl knapp vad TIFO var innan jag flyttade till Örebro. Eller hur arga vi VERKLIGEN var på Herr Lagrell. Eller att man skulle få dras med det nickname man registrerade sej som på forumet i evig tid… Lesson two: check.

Det finns inte mycket som kan jämföras med att gemensamt få bära fram sitt lag till seger, eller till en sen kvittering, eller till en något bättre självkänsla efter en förlust genom att snabbt efter matchen skandera ”krossa Elfsborg” eller vilket lag som nu står på tur i nästa omgång. När jag och besättningen i min bil kom fram lagom till halvtid i höstas då ÖSK spelade på Söderstadion mot Bajen var jag lagom glad. Det svartvita hjärtat värker otröstligt när man sitter fast i långa köer utanför Stockholm samtidigt som man hör på sportradion att ”nu sparkas matchen igång mellan Hammarby och ÖSK”. MEN när Olsen nickar ledningsmålet som ÖSK lyckas bevara matchtiden ut, är all frustration som bortblåst. Frustrationen över att ”ha åkt 20 mil för att missa halva matchen” har bytts ut till rent och skärt glädjerus och man bryr sej inte ett dugg om något annat är att få vara på plats och tillsammans med alla svartvita få fira segern och göra vågen med spelarna efteråt. Det är nästintill oslagbart. It’s strange but it’s true. Lesson three: check.

Nu kanske du tänker att det här är något slags sentimentalt tacktal eller avsked… No no no.  Enbart en hyllning! Hylla den som hyllas bör! För mej har mina tre år som jag suttit i styrelsen och som även varit mina tre första år i supportergemenskapen, betytt väldigt mycket och som sagt även lärt mej en himla massa livsviktiga saker. =) Sist men inte minst har jag fått äran att träffa på härliga legender, sköna personer och fått många nya vänner. You’re awesome!

Så nu jag vill mest avsluta med att säga TACK och att för mej personligen: is it an end of an era.  See you all!