I Sverige tycker jag mig snarare se en åtskillnad mellan kärleken till fotbollen och kärleken till musiken. Det känns som att man i ungdomsåren ställs inför ett val att antingen bli en sportnörd eller ett musikdito. Jag vet inte varför det har blivit så, men kanske har det att göra med att fotbollen inte är lika livsnödvändig i Sverige som den är i England. I vår medelklasstillvaro kan vi kosta på oss att skapa våra egna jag och definiera oss själva mot andras livsval. I den nedgångna arbetarstaden Sheffield föds du istället in i Wednesday eller United. Det är en grundläggande del av din person och det är något som du bär med dig i livets alla delar. Detta illustreras tydligt av hur man formulerar sig när man vill klargöra sina klubbsympatier: “I’m Wednesday. Yer United aren’t ya”. Man håller inte på ett lag, man ÄR klubben oavsett om man svetsar, kör sopbil eller skriver rocklåtar.

Så funkar det i England i stort. I London sjunger Audio Bullys om familjen och fotbollslaget som tillvarons grundpelare. I Birmingham tar The Streets med oss i våndan då hans lag degraderas till tredjedivisionen. I East End hyllar Sham 69 West Ham i sina sånger. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Nog med romantiska, anglofila utsvävningar. Låt mig istället avrunda med några textrader från en grupp som just nu snurrar i min skivspelare, The Mitchell Brothers. Kan du känna igen dig?

“I fucking knew it. We’ve gone and blew it. At 5 on the clock we had the game in the bag, Was winning the nag, now we’re heading out, Must have had the right idea, we’re scratching our heads in doubt I’ve gone down the drain, and another round, When me and the lads all meet down the Flushing Dam, 2 minutes left, might as well check the oven now, Who? Us? When? How? I mean who got fouled? A fucking penalty, now we’re in with a shout. I can’t believe it, come on Jase do us proud…”
Jag är ÖSK – Vem är du?