Äntligen, äntligen … äntligen!

Första knopparna brister på träden, solen börjar värma kinderna och min sömniga lilla svenska småstad börjar vakna till liv. Jag ska inte ljuga, jag har noterat dessa förändringar i min omgivning. Men det som verkligen får blodet att pumpa i mina ådror, det som skänker mig viss livsglädje i tillvaron och får mig att försiktigt vandra upp för trappan från den mörka källaren mot ljuset är varken tussilagos, fågelkvitter eller långa cykelturer på min alldeles för avancerade racercykel. Äsch, nu räcker det med klyschor och wannabe-Niva snack… Ni har ju redan gissat det Ljuset, våren och snödroppar i all ära, det som får mitt blod att svalla stavas A-L-L-S-V-E-N-S-K-A-N, Europas 23:e bästa fotbollsliga. Jag ÄLSKAR allsvenskan och, jag skäms inte för att säga det, jag älskar Sportklubben från Örebro!

Jag skulle kalla mig en helt vanlig Svensson. En ung kille i sinnet, fast i en alldeles för stor manskropp. Har varit svartvit sedan barnsben och är otroligt stolt över det. För trots att jag växte upp i Närke så var inte ÖSK det självklara valet på min skola. När jag växte upp skulle man heja på IFK Göteborg om man ville vara inne, någon av Stockholmsklubbarna gick också bra och till och med Degerfors IF var hetare än ÖSK. Jag minns att jag var med min far och tittade när Degerfors mötte Parma och visst, jag kan förstå att unga pojkar och flickor som var där med sina föräldrar kunde fastna i det träsket. Själv är jag glad att jag redan i så unga år hade det goda omdömet att gå emot strömmen och välja lag med hjärtat trots att min kärlek var osexig, lite småmobbad och allmänt tråkig. Livet som ÖSK-supporter är inte alltid lätt. Det är lite som att pissa i motvind. Men det är lite det som är charmen med att vara svartvit om ni frågar mig. Topparna blir så mycket härligare och i vår längtan efter framgång förenas vi i en ångestladdad känslomässig berg- och dalbana.

Halmstad borta har varit inskrivet i kalendern sedan december och i enlighet med rysk diplomatsed städades ”förhandlingarna” med motparten, vi kan kalla henne chefen, undan snabbt och smärtfritt. Förväntningarna och längtan på premiärdagen har varit stora och nu är det äntligen dags. När man befinner sig i ”exil” så upplever jag att längtan efter ÖSK förstärks och abstinensen blir näst intill olidlig. Men till helgen styr vi äntligen vår lilla miljöbil mot Halland och Halmstad. Vår, läs min, långa väntan är snart över, för ska jag vara ärlig kanske inte ”förhandlingarna” var så smärtfria som jag velat påskina. Men jag tror och hoppas att 2014 är året då Sportklubben vinner chefens hjärta så att vi kan dela denna kärlek och gemenskap tillsammans.

Jag har följt Sportklubben i många år, men det var länge sedan en premiär kändes så viktig. Fotbollsstaden Örebro, som jag lämnade 2006, har plötsligt blivit en hockeystad och känslan är att klubben måste leverera på flera plan för att vinna tillbaka örebroarnas kärlek. Jag kanske överreagerar, men 800 åskådare på genrepet mot Vålerengen skojar man inte bort. Känslan är att folk är osäkra på var klubben står och besvikelsen från 2012 är fortfarande stor hos många. Halmstad borta är ingen omöjlig nöt att knäcka för våra svartvita hjältar och med den utomordentliga ledning som grabbarna nu åtnjuter i form av vår fantastiska tränartrojka andas jag morgonluft. Jag håller inte med dem i allt, men jag har den största respekt och förtroende för deras förvaltande av min fotbollsklubb. Jag tror vår framgångstörstande Sportklubb går en ljus framtid till mötes med dem vid rodret och inte ens Crespos olyckliga skada kan få mig att revidera det påståendet! Nu kör vi över Halmstad BK, laget med Sveriges kanske självgodaste fans. Jag vet, efter att ha spenderat det regnigaste året i mitt liv där.

Alla till Halmstad! Vi är svartvitt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *