Svartvita förhoppningar och rödvita drömmar.

Förhoppningar. Drömmar. Och en sprakande vånda. Det är detta som fyller mina lungor och mina fotbolls-tankar dessa dagar. Jag är även en aning tudelad för tillfället då mitt käraste lag precis startat upp sin säsong i Sveriges finrum och har börjat på bästa tänkbara sätt medan mitt andra hjärtelag står inför en liten, liiiiten möjlighet att få lyfta bucklan i England på nytt efter 24 års titel-torka… Men jag ska inte börja i den änden, eftersom svartvitt ändå utgör den större delen av min fotbollsdrabbade själ.

Ett år blev det i Superettan. ”Jag hoppas att detta året bara svischar förbi och att vi är tillbaka i Allsvenskan igen”. Så uttryckte jag mig i en PR-video inför förra årets säsong där ”Tillsammans Tillbaka” var slagorden och allas vårat mantra. Jag ville så gärna bara blunda en lång sekund för att sedan titta upp igen och se ÖSK fira återtåget. Det blev inte riktigt så smärtfritt och lugnt, inte minst upplevde jag detta på Skarsjövallen i november. Jag kände mig som ett vrak med min fruktansvärda vånda i halvtid under matchen i Ljungskile, där jag satt med huvudet mellan knäna och vaggade oroligt fram och tillbaka för att få lite luft. Min nervositet var nästintill hanterbar. Men det gick. Hasani satte straffen och glädjen och euforin blev desto större. Vi fixade det, året svischade förbi och vi kom tillbaka, tillsammans. Så igår satt jag åter på läktaren på en Allsvensk hemma-premiär och njöt av att vi tog över matchen totalt efter halvtidsvilan och visade på nytt att vårat hemmaspel kan leda till att vi får en hemmaborg även i år. Och nu är det ju så skönt att kunna konstatera att vi har tagit full pott. Och nu är det ju så lätt att få stora förhoppningar direkt. Men för mig är det framförallt ett bevis på att laget går in med rätt attityd, en go lagkänsla och ett tryggt ledarskap i den här starten. Det vittnar om en medvetenhet om att nu är det läge att kriga från första domar-signalen. Och var det något som vi lärde oss av förra året i Superettan så var det väl just det, att kriga. Då gnälldes det ibland istället om att spelet inte var vackert nog…hehe det är lite lustigt att leva på Närkeslätten ibland. Vilken närking som helst skulle kunna säga nu att ”Jaja vi har vunnit två matcher, det kan ta tvärstopp nu” eller ”Många nykomlingar brukar ju börja starkt för att sedan fallera”. Och det må vara sant. Men å andra sidan började vi med TOLV matcher UTAN SEGER förra gången i Allsvenskan. Vi stod på FYRA poäng efter tolv omgångar då. Så nu konstaterar jag helt enkelt att det känns en aning bättre att få stå på sex poäng efter två omgångar. Ellerhur? Det kan väl inte ens en ”det går aldrii” -predikande urnärking förneka. So far so good? Jag kör med enkla sanningar idag. Keep it up Svartvitt!

Jag har inte gått in med riktigt samma laddning i den allsvenska säsongen i år av lite olika anledningar. Delvis på grund av att vårt svenska fotbolls-finrum inte känns så välbehagligt och fint som man skulle önska såhär i inledningen tyvärr… Men även delvis för att som jag nämnde ovan är delad i mitt fotbolls-sinne. Jag tänker på Premier league och dess dramatiska titel-race var och varannan stund dessa dagar. Jag vet att många av er inte älskar engelsk fotboll som jag osv och du kanske inte ens är intresserad för fem öre, men faktum för mig personligen kvarstår ändå. Nämligen att vi kan få uppleva en ligatitel för första gången på 24 år. Och den känslan kan nog ni alla sätta er in i. Den drömmer vi alla om och suktar efter, vilken klubb man än är märkt av. Detta är en klubb som varit i medioker-träsket under flera år men där de anrika ränderna aldrig går ur…Där drömmarna levt vidare genom alla fiaskon. Jag tror nog inte helt på att vi fixar det. Vi är i ligaledning nu, men jag vågar inte tro det. Jag säger åt folk att vara tysta som försöker prata med mig om att möjligheten finns. Om jag ska vara ärlig så kan jag knappt tänka på det, kan knappt ta in hur detta skulle firas hemma på Anfield eller ute i staden, i arbetarklassens kvartér där fotbollen går att inhalera om du så strosar ute på gatorna eller vandrar i Stanley park mellan rivalernas arenor.

En sak är säker i allafall, kommande söndag blir en dag i fotbolls-nervernas tecken. Liverpool-Manchester City och AIK-ÖSK. Typ samtidigt. Och just det, en liten sak till. Jag och min man råkar ha biljetter till Premier leagues sista omgång, till Liverpools sista match för säsongen. På Anfield …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *