2014 – Vi blev legender

Det har varit tyst ifrån mig ett tag. Lite för att ÖSK hösten 2014 faktiskt gjorde mig mållös. Lite på grund av annat.

Under allsvenskans sista vecka 2014 föddes min andra dotter. I en försenad brysselsk indiansommar blev ”Gamla, fina Örebro” för andra gången i mitt liv en vyssjarvisa i andantetempo. När vi nu har midvinterblotat (happy holidays!) och sitter i slutet av den mörkaste delen av det plågsamt långa svenska vinteruppehållet samlar jag till slut tankarna efter en säsong som inte liknat någon annan. Vi sjöng att vi skulle blir legender. Vi blev legender.

Många siffror kan visa vilken extrem säsong 2014 var. Man kan rita olika formgrafer som går genom taket. Men det legenderna som vi vill dela med oss av, nu, i vintermörkret, i gungstolen som morfar om sådär en 35 år, i evigheten.

ÖSK frågade i december på sin hemsida vad som var det starkaste minnet från 2014 och det var en bra fråga. För 2014 kommer att bli ett legendernas år. Media skrev lite. Men vi kommer att komma ihåg mycket.

Vilken saga fastnar vi för?

HC Andersen hade valt den om den fule skåneankan, han som plaskade runt och var trist, långsam och färglös i över ett år, han som plötsligt vecklade ut vingarna och visade sig vara den stoltaste närkesvanen med den vackraste sviten av avslut som örebropubliken skådat, i alla fall under min livstid. Pode pode, som man säger i Galicien.

Lukas hade med lite tippex och tillägg till sitt femtonde kapitel snabbt kunna berätta parabeln om Nordin, den förlorade sonen som kom tillbaka. Igen. Och denna gång kunde vi verkligen slakta gödkalven och njuta. Nordin kom ut med sitt spelberoende, hittade spelet, målpassningarna, knorrade in en frispark i slutminuten igen och allt kändes väldigt 2010. November till januari blev bara en tv-serie som drog ut på det uppenbara slutet lite för länge. Vi visste att den gren som hållit oss avskilda till slut skulle ge vika.

Erik Lindegen hade kört samma spår som Lukas. Sagan om Nordin skrevs i dikten Arioso för snart 70 år sedan. ”för att åter komma åter. Mer och mer inom oss. Mer, och mera du”.

Den store skalden Homerus hade valt att berätta om den unge, stolte fotbollsspelaren från det fattiga landet som struntade i att inga förutsättningar fanns. Som med sorg i sinnet men ett leende på läpparna som ingen kunde sudda ut tog oss till nya nivåer. Han som lämnat ett land i krig och som ser hur hans familj omgärdas av den vedervärdiga ebolasmittan. Han som själv varit så skadedrabbad och fått sådana smällar på självförtroendet att han började säsongen med att träna avslut i öppet mål från en meter. Han som avslutade allsvenskan med ett hat trick, som seriens allre starkaste anfallare i höst.

Crespo är så klart den största av historierna eftersom den höjer sig långt över vad vi brukar läsa om ÖSK. Det är inte bara låtsatslek. Inte bara högtravande poesi. Det är på riktigt. Homeros hade valt den, och hans like i fotbollsjournalistikens tjugoförsta århundrade har därför redan berättat hans historia.

Tommy S’ mama didn’t raise no fool. Tommy S utmanar inte Erik Niva. Tommy S väljer legenden om Gustav, 7 år. Den är lika sann som den är osannolik.

Sagan börjar som sagor mycket väl kan börja, bland pittoreska stenhus och bouillabaisser i Provence, någon gång när lavendeln sprakade som vackrast lila. Gustav, då 6 år och från Vasastan, var på semester med sina föräldrar, två kansliråd eller något i den stilen, bosatta i Stockholm. Pappan kommer visserligen från samma ort som Mattias Jonsson och Simon Åström, men något vidare ÖSK-hjärta har han aldrig haft. Tydligen blev han dragen till Vallen på 90-talet av sin bäste vän, en trogen och passionerad ÖSK:are. Det blev 0-0 mot Örgryte, det var trist väder, lågan tändes aldrig. Denne samme bäste vän fanns nu med i Provence, och upptäckte att det där fotbollsintresset som aldrig riktigt funnits hos pappan eller mamman ändå hade nått till deras förstfödde. Det var VM-tider, det snackades en del fotboll, och som sig bör när det snackas fotboll så snackades det en hel del ÖSK. Gustav lyssnade intresserat men ingen tänkte mycket mer på det där och då.

Hemma igen från lavendeln och vitlöken kom Gustavs pappa en dag in till Gustav när Gustav, som 6-åringar och vi andra gör, satt och slösurfade lite. ”Vad gör du Gustav?”, sa Gustavs pappa. ”Jag ÖSK-surfar”, sade gossen från Vasastans hjärta.

Gustavs pappas bäste vän fick snart nys om detta. Han ringde mig. Vi pratade snabbt men samlat om hur vi skulle förhålla oss till denna information. ”Jag tror att vi är på väg att rekrytera en ung ÖSK:are här. I somras var det bara Ronaldo, nu är det ÖSK men det gäller att agera snabbt”, sade Gustavs pappas bäste vän, som vet en del om hur man rekryterar avfällingar och överlöpare. Sagt och gjort, Gustavs pappas bäste vän och jag (egentligen bara han, men jag har oförtjänt fått en del av äran) löste snabbt Pandamedlemskap till Gustav, och informationspaktet (där det för övrigt står att läsa om ”Magnus Pode”) anlände utan dröjsmål och överräcktes under vederbörligt ceremoniella former söndagen 17 augusti. En bra början, tänkte vi. Men hur håller man en 6-årings passion för ett lag en helt annans stad som visserligen nyss slagit Mjällby men som annars inte vunnit sedan april, tänkte vi sedan?

På kvällen den 17 augusti ringer min telefon. Det är Gustav som ringer för att tacka. ÖSK har precis slagit AIK med 4-2. Det hade Gustav inte koll på, men jag berättar om matchen, vi snackar om fotboll i allmänhet och ÖSK i synnerhet i någon timme sådär. Ruggigt bra timing, tänkte jag, men från och med nu måste jag ansvara för kommunikationen. Bara meddela när ÖSK gjort något bra. Sopa under mattan när vi förlorat. Lite som nyhetsbyrån Tass under dess glansdagar. Det kan funka. Det kanske inte blir så mycket kontakt men tillräckligt.

Det blev en ganska frekvent kontakt. Om segern mot Tuna i cupen några dagar senare (Gustavs pappa fick vara Eskilstuna på gården när de spelade efteråt). Åtvid borta. BP hemma. 10-1 mot AIK i U21. Kalmar. Falkenberg. Ja, ni vet. Gustav valde ÖSK-tröjan framför Barcelonas och Real Madrid när han gick till skolan. En kväll kom ett sms där det stod ”Är det du som sagt till Gustav att ÖSK varit bäst i Europa, som Gustav hävdade vid middagen?”

När ÖSK föll mot IFK hade min plan redan omintetgjorts. Gustavs ÖSK-hjärta hade vuxit sig så starkt att han följde matchen med sin pappa. Aj då, tänkte jag. Jag skickar ett försiktigt mail. Svaret kommer snabbt: ” ÖSK är bäst. IFK Göteborg räknas inte. Hejdå. Ö-S-K!”

Och så var det ju. Segertåget rullade vidare. Höstlöven föll, Gustav fyllde 7 och min fru var höggravid och jag därmed så klart kvar i Bryssel men en delegation ÖSK:are i min närmsta krets bestämde sig för att ta sig till Tele2 arena för matchen mot Djurgården. Däribland Gustav. ÖSK-debut på plats. Jag var svinnervös i flera dagar inför matchen (min fru var alltså i 40:e veckan, men där kändes det som läget var under kontroll). Jag skrev ett alternativt matchprogram och skickade. Jag ville vara pedagogisk och avslutade med ett mycket vuxet ”fotboll är världens bästa sport och det bästa är att man aldrig vet hur det ska gå. Det är det som gör fotbollen så spännande. Men tyvärr betyder det också att det laget man håller på inte alltid kan vinna. Vi hoppas allt vad vi kan att de vinner mot Djurgården, men man vet inte. Det är en svår match.” Svar kom: ”Det är bara med vanliga lag som man inte vet hur det ska gå. Med ÖSK vet man att de alltid vinner, för de är så bra”.

Och så var det ju. ÖSK gjorde en av sina bästa matcher den kvällen.

”Vilket var ditt bästa ÖSK-minne 2014?”, frågade ÖSK. ”När Gustav blev ÖSK:are och förklarade för mig vad förtroende för sportklubben är”, blir mitt svar.

Nu. 2015.

2 svar till “2014 – Vi blev legender”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *