Åh du älskade, krampaktiga sensommarseger

Den andra allsvenska halvan inleddes med värvningskaos och ett avstående lika svårförklarligt som ett kyskhetslöfte (Astrit till OS, om ni inte tog den liknelsen). Den fortsatte med två hedervärda förluster. Och så när fönstret stängt med sju nya flyttfåglar i buren och fyra som flugit och fler som fortfarande kan flyga iväg så fick vi en krampaktig sensommarseger.

Jag gillar inte värvningskaos. Jag avskyr onödiga avståenden. Jag hatar hedervärda förluster.

Men som jag älskar dig ljuva men trubbiga, ljumma men feberfrossiga sensommarseger.

Alla 1-0-segrar smakar gott på ett särskilt sätt. Alla vinster där ens lag går på knäna i slutet gör den efterföljande segersötman ännu sötare. När tveksamma domslut gått vår väg och retat upp motståndarsupportrarna tillkommer en ytterligare krydda. Men för ÖSK:s del blir anrättningen som allra mest aptitlig när den krampaktiga segern kommer precis så här års.

Varför det?

Därför att oavsett om ÖSK:s vår varit svag eller stark så går vi nästan alltid dåligt runt och särskilt precis efter sommarvilan.

Därför att, när vi börjar misströsta som mest, när vi börjar tro att bollen aldrig kommer att gå in, när vi ser toppstrider flykta, när nedflyttningsstreck närmar sig eller när vi till och med sjunkit långt under det, så kommer det för det mesta en krampaktig sensommarseger.

Och därför att när sensommarsegern kommer, så kommer den inte ensam. Det är genom sådana smärtsamma arbetsvinster som vi förlöser våra segertåg bland höstlöven. Och vice versa: vinner vi ingen sådan match bådar det inte väl för säsongsavslutningen.

Dags för fakta. Låt oss börja med återkomsten 2007 och köra framåt.

2007

Läget inför sensommaren: stora förhoppningar när återtåget inleddes. Vi intog Gefle, vi kom, vi såg, vi spelade oavgjort. Och igen. Och igen. Sedan började vi förlora, sjönk till botten i en tabell där bara ett lag skulle åka ur. När juli nådde sitt slut slog vi i botten med fyra raka och klara segrar.

Krampaktig sensommarseger: det krävdes två faktiskt, den första tog inte riktigt. Först slog vi Hammarby den 5 augusti med 3-1 efter två sena mål. Men det var först när Abgar Barsom bombade in 2-1 en blöt kväll den 3 september som man kände att nu klarar vi det här.

Hur gick det sen? Inte fick ni någon formidabel höst men utan de där två kämpasegrarna hade vi gått direkt tillbaka till Superettan, och ingen vet hur det gått med ÖSK om det blivit så.

2008

Läget inför sensommaren: ok, vi stannar upp lite tidigare det här året. Efter en inledning med Sixten där pjäser tydligt saknades men där spelet ändå såg ok ut och där i alla fall en del poäng trillade in sjönk vi i slutet av april. Det kändes som sensommar redan i juli, när vi gått knackigt inför EM-uppehållet och sedan efter sommarvilan inlett med storstryk mot AIK. Fyra raka förluster igen, sex utan seger. Det stank nedflyttning.

Krampaktig sensommarseger: Lite tidigt, alltså, men ändå en precis sådan där seger som vi pratat om. Ful-lir på Starke Arvid (hette den så då?) i Ljungskile den 6 juli (jag vet, det är fan inte sensommar men jag minns att det var väldigt regnigt i Bryssel och det kändes inte som som högsommar) och Robin Staaf trycker in 1-0 in 89:e.

Hur gick det sen? En seger till direkt, Olsen och Alvbåge fyllde luckorna, Nordin fick rätt roll, och snart lirade vi skjortan av topplagen och tog på tre matcher sju poäng mot allsvenskans topp 3. Hade en svit på nio förlustfria. Blev höstens lag och tog oss upp på övre halvan. Inledde Sixteneran.

2009

Läget inför sensommaren: inte alls kris men ändå hade en fin vår övergått i en trög sommar. Vi hade bara vunnit en på de åtta senaste när vi klev in i augusti.

Krampaktig sensommarseger: definitionen av ful-lirseger? När vår tunge center ligger på rygg och skjuter in segermålet. Det gjorde Kim Olsen, och vi vann borta mot Helsingborg. Med 1-0 så klart.

Hur gick det sen? Vi vann fem av sex och det började lukta medalj. Men sedan flyttade Göteborg målstolparna bokstavligt och luften gick ur efter 3 x 0-3 efter det.

2010

Läget inför sensommaren: Lite annorlunda denna gång. Sommaren såg faktiskt riktigt fin ut och vi pratade om att detta kanske var den stora säsongen. Så kom Malmö på besök. Vi kunde få kontakt men mitt under min (andra) svensexa såg jag på min Blackberry (man sa inte telefon eller smartphone på den tiden) hur målen trillade in och gulddrömmen försvann. Sedan kom Mjällby, mitt hatlag Mjällby som redan slagit ut oss ur cupen, och gnuggade in spillorna i våra ögon och när AIK skulle komma på besök kändes det som om det roliga höll på att ta slut.

Krampaktig sensommarseger: vi slog AIK den 23 augusti. Med 1-0. Islutsekunden. Vacker, vacker frispark från Nordin. Men till dess var det kramp.

Hur gick det sen? Direkt i nästa match kom en av våra bästa insatser i modern tid, med 3-0 som borde varit 7-0 mot topplaget Helsingborg. Vi fortsatte att ösa på under hösten och tog tredjeplatsen.

2011

Läget inför sensommaren: knäppsäsongen, då vi skulle vinna, började bra, sedan blev det dåligt, sedan blev den plötsligt bra igen.

Krampaktig sensommarseger: Ingen. Vi gled fram i några matcher och började känna oss småkaxiga igen.

Hur gick det sen? Åt skogen. Vi vann en match på hela hösten och var precis hur ruttna som helst. Guldbygget rämnade. Fy fan vad tråkigt det var.

2012

Läget inför sensommaren: illa.

Krampaktig sensommarseger: Ingen. Vi vann två matcher när Peo kom, men genom slutet av sommaren tog vi bara något ströpoäng.

Hur gick det sen? Hösten blev lite bättre men långt ifrån bra. Rätt ner i Superettan.

2013

Läget inför sensommaren: vi skulle jogga hem Superettan, sas det. Det såg lite ut så till en början. Men på sommaren började det hacka, återigen ett mycket aktivt sommarfönster och efter att ha förlorat i Sundsvall, tappat ledning i slutminuten mot Bajen, åkt ut ur cupen mot Rynninge, började det kännas skakigt.

Krampaktig sensommarseger: Vi åkte till Varbergden 25 augusti, tappade ledning, såg genomdarriga ut men när några minuter återstod såg vi plötsligt och för första gången Podes lugna och säkra avslutningsfot. 2-1. Pust.

Hur gick det sen? Mycket 1-1 förvisso men vi förlorade inte mer på hela säsongen. Och ännu viktigare. Vi gick upp.

2014

Läget inför sensommaren: en fin start, ju. Men det hade alla glömt, efter sex starka inledningsomgångar slutade vi vinna helt. Slutade komma till lägen. Slutade tro. Peo stack, Axén kom in. Det blev rakt och målchanserna kom, men mest åt fel håll. När vi förlorade hemma mot Halmstad i en av de sämsta matcherna jag sett ÖSK spela skrev jag mitt argaste inlägg här hittills. Vi hade inte vunnit på elva matcher och låg under strecket.

Krampaktig sensommarseger: alla krampaktiga segrars moder. Den 9 augusti åkte vi till Listerlandet och vidriga Mjällby. Inget hände, krampen var tilltagande. Men så fick Crespo läget och gjorde målet. 1-0.

Hur gick det sen? Crespo slutade inte göra mål. Sobralense glänste. Pode radade upp drömmål. Vi var allsvenskans bästa lag från den dagen.

2015

Läget inför sensommaren: Hösten 2014 och cupvåren skapade förväntningar. Vi inledde med kryss borta mot blivande mästarna och var riktigt besvikna. Besviknare skulle vi bli. Ni minns. Elva raka utan seger igen.

Krampaktig sensommarseger: Rinne fick chansen hemma mot Häcken den 29 augusti. Broberg slog till direkt. Ni minns. Sedan tuggade vi naglar i 90 minuter, fick använda defibrillatorer när Rinne räddade straff, och hölls på livsuppehållande tills DG vackert slog in 2-0 på övertid.

Hur gick det sen? Ni minns. Sju segrar, tre kryss, inga förluster. Höstens lag. Igen.

Så var det 2016

Det här var vår tyngsta seger i år. Häcken borta med form slår högre än segrarna hemma mot IFK och Elfsborg. Och den kom när vi precis kysst Malmö och Norrköping adjö och sett dess aktrar segla iväg mot en guldstrid som vi inte kommer att delta i.

Jag kommer aldrig sluta fundera på vad Astrit kunnat göra med de där hedersamma förlusterna, där just den där extra kvaliteten i sista passen och avsluten passade. När ingen tog hans stolpe på defensiva hörnor. Hur en inarbetad trupp med flera nyförlängda kontrakt stått emot Malmös och Norrköpings forceringar.

Det är lönlöst nu. Det här blir inte den stora säsongen. Men tack vare segern mot Häcken kan den fortfarande bli riktigt bra. Jag tror det mycket mer nu än jag gjorde när jag vaknade i söndags. Jag tror att vi slår AIK på söndag. Jag tror att spelarna känner likadant. Så mycket betyder den krampaktiga sensommarsegern.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *