Efter Sundsvall kommer sol

För tredje gången i rad fick ÖSK sätta sig på bussen hem från Sundsvall med en förlust av sorten som måste ha gjort de där 44 milen mellan Norrporten och Behrn Arena Tahirovictunga. Alla tre gångerna har vi legat nära varandra i tabellen, alla tre gånger har matchbilden varit sådan att förlusten har förefallit onödig. Låt oss minnas tillbaka: augusti 2013 först. Toppmöte i Superettan. Eklund trycker in 1-0 i första halvlek och vi ser stela ut. Vi slänger in Nordin, vi börjar trycka på, vi slänger in Atashkadeh, vi slänger in Samuelsson, vi har chanserna men gör inte målen. Framåt ganska exakt två år. Ett ÖSK som börjar cementera placeringen under sträcket, som fått storstryk i Göteborg och förlorat klart hemma mot Norrköping och är längre ner i gruvan än på flera år får en gratischans när Sellin åker ut tidigt i andra halvlek, vid 0-0. Vi lyckas förlora ändå, och sjunker ännu längre ner i gruvan. Axén väljer att prata med fansen innan den där bussresan hem.

Vad blev effekten av de två senaste långa bussfärdena?

Vi slutade förlora. OK, 2013 fick vi även stryk mot Rynninge i cupen och vi radade upp ett gäng mindre imponerande 1-1-resultat, men vi förlorade inte mer i Superettan och vi kom tillsammans tillbaka. Och efter förlusten förra året blev det ju helt magiskt. Först ett kryss mot HBK och sedan en underbar segerrad och inga fler förluster.

Det låter ju lite långsökt att det skulle vara just förluster mot Sundsvall som tänder ÖSK men just stämningsjämförelsen mellan den exakt lika långa resan hem från Helsingborg måste varit tydlig. Det är så klart inte hela förklaringen men låt oss tro att det finns en knyta-näven-effekt som funkar även denna gång. Vi behöver det då vårt sista bogeygäng i allsvenskan står näst på tur. Mer om det snart.

Men först, vad säger vi om matchen i måndags? Ska vi deppa? Ja, alltså deppar gör jag alltid när ÖSK förlorar. Morgonhumöret blir lite sämre, det är lite tråkigre att gå in i duschen på morgonen när man måste älta en förlust för sig själv, det är lite svårare att somna på kvällen. Men om vi tar bort de instinktiva kroppsliga reaktionerna vid förlust? Var detta så illa?

Jag tycker kanske inte det. De där tre orosmolnen jag målade upp i ett tidigareinlägg – skadeexponeringen, frånvaron av kontraktsförlängningar och försvarsspelet – ja de finns ju fortfarande där och skymmer solen lite. Visst kan vi inte slarva i försvaret som vi gjorde. Visst är det svårt för Holmberg att komma till sin rätt på kanten (vad säger ni: Kalle som en hungrig varg på bänken och Sema med chans från start mot IFK när vi kommer att leva mer på omställningar?). Men om vi ska jämföra med väder så är vi ganska långt ifrån det där hällregnande, snöblandade Axén-röd-om-näsan-och-mössan-nedanför-ögonbrynen-vädret vi mötte i Sundsvall. Och efter Sundsvall kommer alltså sol.

Låt oss inte glömma att vi kan ligga tvåa i tabellen när den femte omgången är över. Det är osannolikt att alla resultat går exakt vår väg men längre än så är vi inte ifrån toppen, det är sannolikt att vi är en poäng från toppen om vi slår IFK.

Låt oss inte glömma att vi med den effektiviteten vi visat de två senaste höstarna hade gjort fem mål eller så mot Sundsvall. Låt oss inte glömma att när vi får ligga lite på omställning och får lite större ytor så har vi mängder av spelare som kan göra skillnad.

Låt oss inte glömma hur jävla bra Astrit var stundtals mot Sundsvall. Hur både han och Crespo har verktyg som inga andra spelare i allsvenskan har. Hur de ser lite starkare ut för varje match. Låt oss inte glömma att gamle Iron-Mike faktiskt ser bättre och bättre ut också, efter en trevande start. Låt oss inte glömma att spelarna som dippade mot Sundsvall – jag tänker på de tre utbytta DG, Nordin och Ring – var riktigt bra eller stod för riktigt avgörande insatser mot J-Södra i matchen innan och snabbt kan studsa tillbaka.

Vi behöver de positiva bilderna när vi nu tar oss an IFK Göteborg. Vi har multipla revanscher att utkräva. För förlusten i den tighta hemmapremiären förra året. För Hawaiimatchen 2014. För cupfinalen. För förnedringen borta i somras. För att Ravelli sparkade på Kuba utan åtgärd. För Vasquez rabona. För att Mikael Martinssons halvträff mot Malmö i sista omgången -94 berövade oss SM-guldet. För att Göteborgs fans och målvakter flyttar på målstolparna när de kommer till Eyravallen. Och på oss själva för att vi fick den där jävla förlustresan hem från Sundsvall i måndags.

Nu tar vi de fiskluktande skattefuskande kamratpostenläsande jävlarna.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *