Ex Post, Ex Ante

Nytt koncept här på bloggen. Målsättningen är ett inlägg mellan varje match. Reflektioner från matchen som gick och tankar inför den som ska komma. Högt och lågt, mest högt som ett wobblande inlägg i Tommy Ståhls anda ska vara. Men förhoppningsvis stannar användningen av latin vid rubriksättningen.

Det här första inlägget ska alltså handla om matchen mot J-Södra och framåtblick mot Sundsvallstrippen på måndag.

Vi börjar med J-Södra, säsongens första hemmaseger och J-Södras första allsvenska förlust sedan 1969. Ett möte som jag tidigare förknippat med sommarfotboll och debuter. Dubbelmöte 2006 med succédebut av Glenn Holgersson och 6-0 hemma och sedan ett svängigt 3-3 borta. Hopp till 2013, första matchen efter sommaruppehållet och en av de konstigaste matchningarna av ett ÖSK-lag jag sett med tre debutanter i Pode, DG och Dajje, en massa andra förändringar, väntad förlust, väntad kritik på Svartvitts forum och väntad kontraattack från Axén där uttrycket ”forumkungar” myntades eller i vart fall etablerades. Ett par veckor senare, mycket skönare minnen när Nordin äntligen drog på sig den svartvita tröjan igen. Vi vann, så klart.

Nu ska jag försöka komma till måndagens match. Eller vänta. Vi backar lite igen så att vi vet varifrån vi kom. Från premiärbesvikelsen efter överladdningen (tack Svartvita i Stockholm för bussresan, tack Kubanerna för tifot) med de dubbla blå-blå förbackslinjerna, de spottande hundarna, den efterföljande stelkrampen på planen och på stora delar av Västra stå, den brobergska bristningen, den bristande markeringen på defensiva fasta, min mössa över huvudet på slutet, överreaktionerna om spruckna ballonger och söndrad fotbollskultur efter matchen. Via aprilvädersfotbollen i Helsingborg, ny markeringsmiss på hörna, ny misär i anfallet till en början men sedan återuppbyggnadens start bredvid cementblandarna på Olympia, igångsatt med en slalomdribbling av Astrit efter 40 minuter som tände hans säsong, väckte de förstenade lagkamraterna, dekapiterade Medusa och förde tankarna till svampskog, singlande färgglada löv och svartvita höstsegersviter. Plötsligt var vi laget som ser det möjliga, som utsöndrar känslan av oövervinnerlighet.

Där var vi när J-Södra kom på besök. Med Astrit igång. Med en het Rinne, en Ring som snabbt studsade tillbaka efter en tung debut, en Nordin som tar maxlöpningar med kramp, en Crespo som öppnat målkontot. Mot en testosteronfylld nykomling som var vänlig nog att bemöta oss med en hög press. Oj vad jag gillar lag som spelar med hög press mot detta Örebro SK. Det tog ett litet tag att nysta upp pressen, Jönköping gjorde inget dåligt jobb, men så småningom började chanserna regna ner. En Crespo som kom rätt i position när ytorna plötsligt uppenbarade sig, som vann bollarna men som inte gjorde målen. En Kalle som kom närmre det området han trivs i. Som inte heller gjorde målen. Ett innermittfält som dominerade och en Astrit som gjorde skillnanden. Målet. Med högerfoten. Och sedan nästan en till. Med högern. Igen. Av en kille som hellre Rabonasparkar än skjuter inlägg med högern i vanliga fall. Det började kännas lite som när Ronnie O’Sullivan känner sig för överlägsen mot världens nästbästa och radar upp ett century breaks med vänsterhanden (en lite oväntad Snookerliknelse, men ni som sett och kan er the Rocket kommer ge mig pluspoäng). Det var till slut ett överlägset ÖSK som borde dödat matchen där och då.

J-Södra var inte förmögna att skapa någonting under den första timmen. Sedan kom Ogbu in. Ett försvar som fram tills dess sett hur solitt ut som helst blev virrigt så fort Ogbu gick in i boxen. Stark, rörlig, och i slutändan hade det kunnat kosta oss poäng om inte domaren sett missat en straff (väl) efter faul på – japp – Ogbu och om inte DG hade stått för en ganska sinnesjuk 70-meterslöpning på stopptid där han med boll kutade ifrån alla och borrade in 2-0.

Efter att vi vann hemma mot Jönköping 2013 åkte vi till Sundsvall och förlorade. Inte ens en kalenderbitande forumkung tror på allvar att det gör någon skillnad inför nästa match men fan vad det har varit trist att möta Sundsvall på sistone. Tre raka förluster och två raka 1-o-förluster på bortaplan. Å andra sidan har vi reagerat bra. Båda mötena spelades i mitten av augusti och båda fick som resultat att vi inte förlorade en ytterligare seriematch på hela säsongen.

Jag räknar med samma ÖSK-uppställning som i de två senaste matcherna. Ungefär samma spelplan. En backlinje och ett anfallspar som finner varandras positioner bättre och bättre. Jag vet inte mycket om Sundsvall 2016. Men jag vet att de senast besegrade Malmö borta. Jag vet att segerskytten var en viss inhoppande Shpetim Hasani. Och så finns ju han Eklund fortfarande där för att vinna bollar i luften. Jag hoppas att vi inte petar ut bollen till hörna på måndag. Förutom det kan jag bara känna tillförsikt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *