C’est magique

Maic Sema hittade G-punkten som skapade Magi. Billiga mål, så Lennartsson. Semantik, säger jag.

Det är sådana rubriker vi gör efter den episka vinsten mot vårt allra värsta bogey team. Det är Semas inhopp som kommer att bli det vi minns mest från den här matchen. Det förtjänar Sema, två riktigt bra löpningar med vassa avslut med fel fot som vände underläge till seger mot Göteborg talar för sig själv.

Men det vi borde prata mest om är Astrit. Inte bara vi, fotbollssverige i stort. Astrit Ajdarević är en spelare i en unik position och med unika kvaliteter. Och just nu är han allsvenskans klart bästa spelare. Vill jag säga.

Även om vi älskar att hylla kollektivet, Kalles kämpabryttackling som på något sätt startade vändningen, RÅP:s manglande i 90 minuter, så går det inte att förneka att vi vann mot IFK på grund av Astrit. Hans betydelse för vårt offensiva spel just nu är total. När han var lite ringrostig i premiären skapade vi nästan ingenting. När han plötsligt vaknade med en monsterdribbling efter 40 minuter spelade vi ut Helsingborg. Mot Jönköping var vi överlägsna så länge Astrit orkade . Mot Sundsvall hade han kunnat vara samma segerorganisatör om resten av laget hade haft rätt skärpa i de båda straffområdena. Nu blev det mot IFK som hela registret kom fram. Snudd på 5:a skrev NA. Va? Snudd på? 5:a. Punkt.

Jag har jämfört Astrit med snookerns Ronnie O’Sullivan. Men Astrit påminner kanske ännu mer om Petter Northug. Den imaginära stabbigheten som i ett slag förgylls och upphöjs i sublim virtuositet. Förmågan att se trött ut och vara halvt avhängd sist i klungan och plötsligt och utan synbar ansträngning glida upp i perfekt slagläge. Oåtkomligheten. Överlägsenheten.

På tal om klunga. Vi ”ligger med fint” som det brukar heta. Mitt i ett gäng av tio lag inom två poäng, elva inom tre. Jag har inget emot att vi smyger med så där ett tag.

En del har pratat om ett lätt inledande schema. Fan heller. Vi har haft ganska enkelt mot Helsingborg, visst, och J-Södra hemma kanske såg enkelt ut på pappret, men vi har fått klara av de tre värsta skräckmötena – Djurgården hemma, Sundsvall borta, IFK åt alla håll. Och våra motståndare ligger på plats 1, 2, 3, 8 och 11 i serien. Och som kalenderbitare gjorde jag nu ikväll en tabell där man räknar ut den sammanlagda poängen för motståndarlagen hittills, minus möten mot sig själv. Borde ge en hygglig bild av styrkan på motståndet hittills, det blir 5×4 matcher så om inte statistiskt relevant så i vart fall en fingervisning kanke. Så här ser tabellen över vad den amerikanska fotbollen kallar strength of schedule ut:

  1. Örebro 38
  2. Gefle 36
  3. Malmö 35
  4. AIK 33
  5. Hammarby 32
  6. J-Södra 31
  7. Sundsvall 30
  8. Falkenberg 29
  9. Djurgården 28
  10. Kalmar 27
  11. Häcken 26
  12. Helsingborg 24
  13. Göteborg 23
  14. Östersund 22
  15. Norrköping 21
  16. Elfsborg 20

Så det så. (Om jag inte räknat lite fel, det är inte osannolikt.)

Nu Östersund. Ett av lagen som haft det enklaste schemat enligt samma logik. Som spelat bra vad jag sett. Rullar kostgräsboll. Som kommer att vilja föra matchen, hoppas jag. Om vi spelar med väl avvägd låg press och omställningar talar mycket för oss.

Vi flyger upp dagen innan, det gillar jag.

Det är inte mycket som talar emot oss. Förutom att vi inte går att förutse.

Det spekuleras i att Sema ska starta och det verkar klokt. Det kan göras på tre sätt, ett rakt byte med DG, ett rakt byte med Kalle, eller istället för Crespo med Kalle som tar platsen på topp.

Jag förespråkar Kalle på bänken. Svinsugen på att visa hur fel jag har när han får chansen efter en timme.