Vi blev höstlegender II

Så gick en till allsvensk säsong som för ÖSK återigen blev alldeles unik. Förutom att den var nästintill identisk med den senaste. Bara ännu lite mer unik.

ÖSK är ett höstlag. Så var det redan under de första allsvenska åren jag upplevt, på slutet av 80-talet och början av 90-talet, och så har det fortsatt med vissa undantag men också galna toppar som 2008, 2014 och 2015. Frågan alla ställer sig är varför det blivit så extremt de senaste två säsongerna.

Den där sanningen om att vi är ett höstlag kanske påverkar det som ofta brukar kallas klubbens DNA. En nedärvd sanning som gör att spelarna på hösten får det där lilla extra självförtroendet som gör att en frisparksklackstyrning går stolpe in på ett sätt som den aldrig gör på våren. Som gör att man springer bort smärtan från en smäll över knäet istället för att vara borta minst en månad om smällen kommit en millimeter mer åt vänster.

Självförtroende verkar också vara något som blir extremt utslagsgivande i lag ledda av Alexander Axén. Han pratar mycket om det, hans läromästare Benny pratade mycket om det, och hans lag hamnar i galna vinststim när spelarna förefaller tro att de är highlanders, men också i djupa dalar när spelarna snarare verkar tro att de är västeråsare. Kanske är det sättet vi spelar på som kräver en stor tilltro till sig själv och till spelet. Lågt försvar där alla måste ligga rätt, massor av tålamod och sedan frejdig men koncentrerad omställning med stora krav på noggrannhet.

Men det finns något mer. ÖSK påminner mig om min största speedwayidol genom tiderna, Indianernas Henka Gustavsson. I en sport där starten är allt lyckades han tillhöra världseliten fastän han knappt vann en enda start. I sista kurvan hittade han något spår som ingen annan sett, vred om gasen och körde ofta förbi alla. Han tillhörde världseliten. Hade han vunnit tillräckligt många starter hade han varit bäst i världen.

Henka var min idol men han gjorde mig också förbannad. Under min tid på Nerikes Allehanda minns jag en intervju med Henka som jag visserligen inte gjorde själv men har fått återberättad för mig. Frågan var hur mycket Henka tränade starter. ”Egentligen inte alls”, blev svaret.
”När jag står på startlinjen känner jag ändå om jag kommer att ta starten eller inte”. Jämför det med Ingemar Stenmarks ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Två olika sätt att se på fatalism. Henke blev aldrig bäst. Ingemar blev det.

Att borra ner blicken och kötta så in i helvete är ett säkert och nödvändigt framgångsrecept om man vill bli bäst. Men som fotbollsklubb måste man också lyfta blicken och se till helhet och vision.

”Ifall man formulerar sina mål utifrån de resurser man har finns risken att målen blir mediokra, avtändande. Jag tror i stället på att börja i andra änden, att skapa sig resurser utifrån sitt mål.”
Orden är Lars-Erik Uneståhls, psykologen som hjälpt det svenska U21-landslaget till guld mot alla odds. Jag älskar dem. Jag omfamnar dem. Jag överräcker dem härmed till Örebro Sportklubb: styrelse, VD, Mr Sportadministration, tränarduon, spelare, materialare, kubaner, surgubbar i keps på långsidan, alla.

Det är precis så som Örebro SK måste lära sig att agera. Inte bara reagera. Jag tror att en stor del i vårimplosionen och höstexplosionen ligger där.

Vi har under fyra säsonger i rad haft ett klart bättre sommarfönster än vinterfönster.

Jag inser att det kan vara lättare att trots tunn plånbok hitta kap i sommarfönstret. Att korttidslån eller kontrakt på potentiella assistkungar som Sobralense och Ajdarevic inte kan fyndas på julrean. Att Brobergar, Normarkar, Pärlor och för all del Gerzicar i mars känner att ”i år får jag chansen, jag stannar”, men sedan blir bänknötarcyniska och sugna att pröva något nytt. Jag förstår allt det där.

Och jag vill tokhylla ÖSK för hur man hanterat sommarfönstren under senare år. För i tiden fick vi youtubespelare som sköt sönder rutorna på kansliet i juli. Nu får vi ettriga målsprutor, sublima passningsfötter och massor av poäng. Hatt av för det. Men en fråga som gnager är den här: hade vi gjort dessa smarta investeringar om vi inte haft kniven på strupen? Eller hade vi, som i vintras, tyckt oss inte ha råd med mer än en Michael Seaton?

Vad gör vi åt saken? Hur får vi Örebro SK att fortsätta göra sistavarv som Henka, men från ett startläge där vi faktiskt kan åka förbi alla?

Jag fick i mitt jobb nyligen tillfälle att läsa om ”Big, Hairy Goals”. Man bestämmer sig för att uppnå något som verkar nästintill omöjligt, inom en överskådlig framtid. Man kommunicerar det. Och sedan gör man det. ”We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard”. Företag som brutit ny mark har ofta börjat med en sedan målsättning.

Sådana målsättningar kommer även från ÖSK från och till. SM-guld inom fem år var en klassiker. Tyvärr har det inte alltid känts som om vi trott tillräckligt på det för att ta nästa steg – att skapa förutsättningar efter målsättningen. När vi är nere för räkning ser vi till att resa oss. Men när vi står upp jabbar vi istället för att gå på knock.

Simon Åström kom som ett yrväder en höstdag, kanske inte med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen men ingen magnetröntgen eller EKG behövdes för att se att vi fått en VD med ett hårt bultande svartvitt hjärta. Simon levererade skarpa analyser, spännande idéer, stora målsättningar. Simon spände bågen. Simon drömde större. Simon talked the talk. Vi lyssnande med honom. Nickade. Höll med. Strödde palmblad i hans väg när det var time to walk the walk.

Klubben har fått ordning på skutan men de stora idéerna har vi inte sett förverkligas. Här kommer en dåligt underbyggd teori: i Örebro SK har man visserligen ingenting emot stora ord men när en spoling till VD lanserar lite större men handfasta idéer utanför de vanliga ramarna så faller man tillbaka på den närkingska arvssynden, inställningen att det är lite lugnare och säkrare att luta sig bakåt och säga att det inte är realistiskt än att säga ”kör!”.

Jag är övertygad om att Simon Åström faktiskt formulerat handgripliga idéer också. Min känsla är att han fått mothugg på de större idéerna medan de mindre och mindre kontroversiella välkomnats.
Jag vill med detta inlägg återuppliva Simons entusiasm och återinstallera honom som visionär för nästa nivå, inte en administratör som håller oss stadigt på backen. Jag vill formulera ett virtuellt plakat där det står ”Simon says- we do!”
Pengar är den stora frågan. Pengar finns. Det är bara att vi inte har dem än. Men för att få en storsponsor istället för småkladd på våra tröjor, för att hitta finansiärer som kommer att tro på avkastning, måste vi vara modiga. Det är dyrt att satsa och förlora. Men att aldrig ta ekonomiska risker förrän vi är så utsatta att vi inte har något val är också dyrt. Och i det förra läget finns också chansen att vinna. Med lite tur. Och ju hårdare man jobbar ju mer tur har man.

Så mitt budskap till Simon Åström är det här. Gå ut i världen och predika ÖSK-evangeliet för hela skapelsen. Sprid budskapet att i Örebro finns ett lag med Sveriges charmigaste ledare, som pratar i rubriker men som fyller dem med djup och substans, och som skickar ut ett gäng gladiatorer som spelar en disciplinerad men chansrik och attraktiv fotboll. Ett lag som med en handfull miljoner till kan spetsa med Ajdarevic som efter en vinter med Fys-Jimmy är landslagsbra. Som har målvakten som troligen kommer att vakta målet i OS. Ikonen Nordin Gerzic som får magiska krafter av den svartvita tröjan. Kantillern Broberg som skjuter på allt och gör snygga och många mål. Sveriges snabbaste högerback. Ett lag med lokal prägel som är Ajdarevics påskrift och en mittback av högsta klass från att utmana om SM-guld. Inte om fem år. Nu. Norrköping gjorde det i år. Kalmar 2008. Elfsborg gång efter annan. Och de två senaste höstarna visar att ÖSK har den potentialen.

Prata med många. Gå till de största företagen. Säg till framtidsföretaget att satsa på vår ungdomsakademi. Erbjud dem att köpa akademins namn och bidra med stipendier till talanger vars familjer inte kan betala 12 000 per år. Erbjud procent på avkastning från spelare från akademin som säljs vidare.

Vi kan och ska fortsätta prata även med fiskförsäljare. Men vad vi behöver är ett säljbudskap som kan locka en aktör med stora muskler och djupa fickor att satsa på Örebro SK. Kanske är Lagardère de som ska göra det. Det är i alla fall ett sätt att drömma större och jag gillar det.

Då kan vi skapa förutsättningar efter vår målsättning. Och jobbar vi tillräckligt hårt får vi den tur vi behöver för att nå dit. Då går vi om alla i sista kurvan. Då blir vi legender. Året om.

Vad händer när man förlorar med 1-4?

Ibland kan läktarkulturen och vår gemenskap upplevas som väldigt intern. Till Häcken-matchen tog jag med en, till supporterkulturen utomstående, kompis som har fått skriva ner sina tankar om hur det var att stå i klacken på Gamla Ullevi i söndags. Jag lovade att min blogg skulle beskriva mitt sätt att stötta Örebro SK – här är en del av min kultur, sett ur en annans ögon.


Hade jag upplevt Häcken-matchen för ett år sedan hade jag inte fattat vad ÖSK:s fans höll på med. Laget hade förlorat, men ändå kom spelarna förbi och tackade de som hade hejat och sjungit hela matchen. En fin gest tyckte jag, vad trevligt med lite uppskattning för fansen. Lite applåder tillbaka för spelarna hade väl varit på sin plats. Då plötsligt sprang fansen upp till klackpodiet och skällde ut spelarna. Skrek på dem. Berättade exakt vad de tyckte om dagens fotboll: Vad fan håller ni på med. Fortsätter ni såhär så kommer vi hamna i Superettan igen. Skärp er.

Hur går det här ihop? Det här är alltså samma gäng fans som hejat på ett lag i 90 minuter genom Göteborgsregn, kyla, dålig fotboll och förnedring. Fans som kämpat för att Örebro ska synas i Göteborg, kämpat för att visa att det finns ett svartvitt hjärta som pumpar i varje stad där laget spelar. Det här är människorna som genom hela matchen febrilt letat i minnet efter ramsor som passar för tillfället som alla kan sjunga tillsammans så Örebro hörs. Vad kan man sjunga när laget säckar ihop och man ändå vill heja på, vara positiv, få med sig de få andra ÖSK-supportrarna som står och huttrar, besviket, på läktaren? De här fansen har, trots uppriktigt dålig fotboll, upprätthållit humöret och med självdistans behållit leendet – ”Vi har jävligt lång väg hem, och vi har inte somnat än/Sjunger samma sång, hela natten lång/Heja Örebro…”.

Och sen när de gjort sitt jobb, hållit igång klackverksamheten hela matchen, och spelarna kommer och tackar för den lojala, hängivna läktarinsatsen, så möts laget inte av en positiv liten klick till bortaklack längre. Nej, de möts av arga och upprörda individer som ryter fram exakt vad de tyckte om det lama försvarsspelet och obefintliga anfallsspelet.

Varför? Jag tror jag förstod nu när jag stod där själv, besviken, genomvåt och kall. Sjungit mig hes och sen bränt halsen på det för varma Gamla Ullevi-kaffet. Jag förstod.

Förutom den självklara ekonomiska poängen att de här människorna betalar ur egen ficka hela säsongen för att resa och se laget, och Örebro SK bara halkar längre och längre ner i tabellen, så ligger det mer bakom. Tänk på vilket hjärta supportrarna lägger ner. De gör tifon, ordnar resor, försöker förtvivlat få med sig sina vänner som de vet också hejar på ÖSK, men som inte följer med. Vi är kanske femtio pers där och femton som sjunger, och vi kämpar för att få det att låta som att Sportklubben har ett stöd. Hade inte just vi varit där hade det varit tomt, och tyst.

Tänk på vilket hopp supportrarna har. Det går åt helvete men det finns en nästa gång. Det går åt helvete men de kommer alltid tillbaka ändå. Varje gång tror man som supporter att, man måste tro att, ens sång ska bära laget till vinst, till vändning, till tröstmål. Att den ramsan man orkar sjunga ska betyda något, man sjunger man hejar man vrålar, vi måste synas och höras, det måste gå. Om vi bara tror på det tillräckligt mycket och visar vår tro.

Som gengäld, efter matchen, när fansen visat att de bryr sig, får de möjlighet och måste säga vad de tycker. Sekunderna under vilka spelarna tackar är fansens enda raka kanal för kommunikation med laget, som de förtjänat genom att visa sin hängivenhet i de miserabla 90 minutrarna. Har man varit där hela tiden varje gång så betyder det något. Spelarna måste veta att vi bryr oss, så nu kan vi vara raka med dem. Som utomstående reagerar man på att de konstiga fansen som skriker på spelarna verkar hata dem och allt de gör. Istället är sanningen att de som skriker är de som älskar ÖSK mest, som brinner mest, som har de mest svartvita själarna.

Jag är inte en av dem men jag börjar förstå. Sitter hemma förkyld och ändå var det värt det, ändå vill jag vara med nästa gång. Supportrarna gör ett jättejobb. De förtjänar att få skälla ut ett lag som inte kämpar väl nog.

throwback

Jag minns det som om det var igår. Malmö hemma 2007.

Leendet på mina läppar och glädjen i min kropp när jag gick hem efter kvitteringen. Jag var oövervinnerlig.

 

Jag hoppas på att få se er alla på Västra ikväll. Ikväll går vi upp i serieledning.

Svartvita förhoppningar och rödvita drömmar.

Förhoppningar. Drömmar. Och en sprakande vånda. Det är detta som fyller mina lungor och mina fotbolls-tankar dessa dagar. Jag är även en aning tudelad för tillfället då mitt käraste lag precis startat upp sin säsong i Sveriges finrum och har börjat på bästa tänkbara sätt medan mitt andra hjärtelag står inför en liten, liiiiten möjlighet att få lyfta bucklan i England på nytt efter 24 års titel-torka… Men jag ska inte börja i den änden, eftersom svartvitt ändå utgör den större delen av min fotbollsdrabbade själ.

Ett år blev det i Superettan. ”Jag hoppas att detta året bara svischar förbi och att vi är tillbaka i Allsvenskan igen”. Så uttryckte jag mig i en PR-video inför förra årets säsong där ”Tillsammans Tillbaka” var slagorden och allas vårat mantra. Jag ville så gärna bara blunda en lång sekund för att sedan titta upp igen och se ÖSK fira återtåget. Det blev inte riktigt så smärtfritt och lugnt, inte minst upplevde jag detta på Skarsjövallen i november. Jag kände mig som ett vrak med min fruktansvärda vånda i halvtid under matchen i Ljungskile, där jag satt med huvudet mellan knäna och vaggade oroligt fram och tillbaka för att få lite luft. Min nervositet var nästintill hanterbar. Men det gick. Hasani satte straffen och glädjen och euforin blev desto större. Vi fixade det, året svischade förbi och vi kom tillbaka, tillsammans. Så igår satt jag åter på läktaren på en Allsvensk hemma-premiär och njöt av att vi tog över matchen totalt efter halvtidsvilan och visade på nytt att vårat hemmaspel kan leda till att vi får en hemmaborg även i år. Och nu är det ju så skönt att kunna konstatera att vi har tagit full pott. Och nu är det ju så lätt att få stora förhoppningar direkt. Men för mig är det framförallt ett bevis på att laget går in med rätt attityd, en go lagkänsla och ett tryggt ledarskap i den här starten. Det vittnar om en medvetenhet om att nu är det läge att kriga från första domar-signalen. Och var det något som vi lärde oss av förra året i Superettan så var det väl just det, att kriga. Då gnälldes det ibland istället om att spelet inte var vackert nog…hehe det är lite lustigt att leva på Närkeslätten ibland. Vilken närking som helst skulle kunna säga nu att ”Jaja vi har vunnit två matcher, det kan ta tvärstopp nu” eller ”Många nykomlingar brukar ju börja starkt för att sedan fallera”. Och det må vara sant. Men å andra sidan började vi med TOLV matcher UTAN SEGER förra gången i Allsvenskan. Vi stod på FYRA poäng efter tolv omgångar då. Så nu konstaterar jag helt enkelt att det känns en aning bättre att få stå på sex poäng efter två omgångar. Ellerhur? Det kan väl inte ens en ”det går aldrii” -predikande urnärking förneka. So far so good? Jag kör med enkla sanningar idag. Keep it up Svartvitt!

Jag har inte gått in med riktigt samma laddning i den allsvenska säsongen i år av lite olika anledningar. Delvis på grund av att vårt svenska fotbolls-finrum inte känns så välbehagligt och fint som man skulle önska såhär i inledningen tyvärr… Men även delvis för att som jag nämnde ovan är delad i mitt fotbolls-sinne. Jag tänker på Premier league och dess dramatiska titel-race var och varannan stund dessa dagar. Jag vet att många av er inte älskar engelsk fotboll som jag osv och du kanske inte ens är intresserad för fem öre, men faktum för mig personligen kvarstår ändå. Nämligen att vi kan få uppleva en ligatitel för första gången på 24 år. Och den känslan kan nog ni alla sätta er in i. Den drömmer vi alla om och suktar efter, vilken klubb man än är märkt av. Detta är en klubb som varit i medioker-träsket under flera år men där de anrika ränderna aldrig går ur…Där drömmarna levt vidare genom alla fiaskon. Jag tror nog inte helt på att vi fixar det. Vi är i ligaledning nu, men jag vågar inte tro det. Jag säger åt folk att vara tysta som försöker prata med mig om att möjligheten finns. Om jag ska vara ärlig så kan jag knappt tänka på det, kan knappt ta in hur detta skulle firas hemma på Anfield eller ute i staden, i arbetarklassens kvartér där fotbollen går att inhalera om du så strosar ute på gatorna eller vandrar i Stanley park mellan rivalernas arenor.

En sak är säker i allafall, kommande söndag blir en dag i fotbolls-nervernas tecken. Liverpool-Manchester City och AIK-ÖSK. Typ samtidigt. Och just det, en liten sak till. Jag och min man råkar ha biljetter till Premier leagues sista omgång, till Liverpools sista match för säsongen. På Anfield …

En första introduktion

Jag kallar mig för lad.

Jag är en del av den yngre generationen kubaner – den som fortfarande står på Västra när det är hemmamatch, den som längtar efter att få sätta sig i bussen till nästa bortamatch och den som verkligen inte förstår hur man kan tveka i valet mellan tv-soffan och läktaren.

Jag brinner för vår läktarkultur. Sång, tifo, bortastöd, gemenskap. Jag har stått på samtliga allsvenska arenor och för mig lockar en het match på läktaren mer än en bra match på planen – om sanningen ska fram.

Fotboll för mig är långt mer än en sport, ett event eller som somliga väljer att uttrycka det – en produkt. Fotboll för mig är en subkultur med mer gemensamt än bara kärleken till laget. En subkultur med sin egna stil – från musiken vi lyssnar på till kläderna vi tar på oss. Stilen står för en sammanhållning och gemensamma värderingar.

En tid framöver kommer jag att gästblogga här hos Kubanerna. Jag kommer försöka förmedla min del av hur det är att vara supporter till Örebro SK. Den kanske kommer att vara helt främmande för er, men varje person har sitt sätt att följa ÖSK och det här är mitt.

Följ mina inlägg så får ni veta mer.
Vi ses på söndag.

Min gäckande nymf och min Ståhlman

Tidigt 90-tal. Mina tonårsförälskelser följde alla samma mönster. En flirt, en kyss. Uppflammande förälskelse. Sedan plötsligt: besvikelse, bedrövelse, förkrosselse. Varför blev det så?

Backa bandet. Örebro SK under mästartränaren Roy Hodgson går på som en ångvält i div. II norra. Det var nära redan förra året och i år skulle det ske. Det kändes bestämt. Vi vann serien. Vinner man en serie ska man alltid gå upp. Men så var det inte då, 1984. Kval mot tvåan i södertvåan väntade. Mjällby. Lätt. Förlust i första matchen borta med 1-0 trots spelövertag. Det här tar vi. I min värld fanns inget annat.
Stämningen på Eyravallen innan avspark var speciell. Förväntan i luften kan låta fjantigt pompöst. Men det låg förväntan i den krispiga höstluften. Vi stötte på en bekant till pappa bakom västra läktaren. ”Min son säger att vi vinner med 2-0”, sa pappa. ”Jaha, vem gör målen då?”, frågade mannen och tittade ner emot mig. ”Urban Hammar och Tommy Ståhl”, sa jag.

Cykelfärden hem efter 0-3. Jag har alltid svårt att minnas exakta matchsekvenser efter förluster, jag suddar skeenden, gnuggar allt jag kan men känslorna kan man inte radera. Tomheten. Jag cyklade ner i något hål som täcktes av löven på Gustavsviksrakan och det gjorde riktigt skitont i pungen. Det spelade ingen roll. Allt var ju bara tomt. Flirten, kyssen och förälskelsen hade förbytts. För första gången kom det: besvikelse, bedrövelse, förkrosselse. ÖSK var den gäckande nymfen som återkom i mina tonårsförälskelser. Nu är jag gift med min drömkvinna men ÖSK förblir densamme: nästan framme men aldrig riktigt där. Det blev allsvenska så småningom och vi blev ett topplag. Men vi har fortfarande inget jävla SM-guld, inget jävla cupen-guld och ingen vinnartradition.

Men vi har Tommy Ståhl. Om jag tänker på ÖSK är det alltid den första bilden som kommer. Tommy med bollen nedanför gamla, knäpptysta, läktaren. Han har tid på sig, motståndaren avvaktar i pressen. Tommy skriker något. Måttar en lång, hög boll mot den fria ytan men får lite träff på utsidan av foten och bollen wobblar till inkast. Gubbarna bredvid suckar som bara vi närkingar kan. Jag kunde inte sluta älska honom. Jag minns en annan sekvens från den tid jag satt på pressläktaren. Arnor utförde en graciös snurrfint och smekte bollen precist till Mattias Jonssons eller Kubas fötter. NA:s roligaste supporter låtsades frånvarande, tittade upp från anteckningsblocket och halvskrek ”vem var det? Var det Tommy Ståhl?”.
Det var lätt att skämta om Tommy. Det är lätt att skämta om den man tycker så mycket om och den som man i sina bästa stunder kan känna igen sig i. Tommy Ståhl stod för det bästa med fotbollen med lojalt, uppoffrande spel och taktisk klokhet. Stolthet, hjärta och passion.

Det kan ingen ta ifrån oss. Och långt borta i horisonten fortsätter det att glimma, likt Loreleis gyllne kam. SM-guldet. Vi må gå på grund men vi slutar aldrig att sträva.

Jag skriver på Svartvitts forum ibland. Jag kallar mig stolt för TommyS. Nu tänkte jag börja skriva här. Minst en gång i veckan, som en del av den efterlängtade revitaliseringen av Kubanernas hemsida som nu påbörjas. Jag kommer inte att vara så här personlig varje gång (och kanske inte heller referera till Heinrich Heine jätteofta) men jag kommer att skriva vad jag tycker och jag blir bara glad om det kan leda till debatt i kommentatorsfältet. Det kan bli lite vad som helst med alltid med svartvitt fokus. Jag hoppas att mitt perspektiv, tyvärr sedan många år över 100 mil från min hemstad, kan tillföra något till er som liksom jag suger i er allt som skrivs om Örebro SK. Jag återkommer snart på riktigt. Då ska jag beskriva vad jag tror är nycklarna till ett framgångsrikt 2014.

Äntligen, äntligen … äntligen!

Första knopparna brister på träden, solen börjar värma kinderna och min sömniga lilla svenska småstad börjar vakna till liv. Jag ska inte ljuga, jag har noterat dessa förändringar i min omgivning. Men det som verkligen får blodet att pumpa i mina ådror, det som skänker mig viss livsglädje i tillvaron och får mig att försiktigt vandra upp för trappan från den mörka källaren mot ljuset är varken tussilagos, fågelkvitter eller långa cykelturer på min alldeles för avancerade racercykel. Äsch, nu räcker det med klyschor och wannabe-Niva snack… Ni har ju redan gissat det Ljuset, våren och snödroppar i all ära, det som får mitt blod att svalla stavas A-L-L-S-V-E-N-S-K-A-N, Europas 23:e bästa fotbollsliga. Jag ÄLSKAR allsvenskan och, jag skäms inte för att säga det, jag älskar Sportklubben från Örebro!

Jag skulle kalla mig en helt vanlig Svensson. En ung kille i sinnet, fast i en alldeles för stor manskropp. Har varit svartvit sedan barnsben och är otroligt stolt över det. För trots att jag växte upp i Närke så var inte ÖSK det självklara valet på min skola. När jag växte upp skulle man heja på IFK Göteborg om man ville vara inne, någon av Stockholmsklubbarna gick också bra och till och med Degerfors IF var hetare än ÖSK. Jag minns att jag var med min far och tittade när Degerfors mötte Parma och visst, jag kan förstå att unga pojkar och flickor som var där med sina föräldrar kunde fastna i det träsket. Själv är jag glad att jag redan i så unga år hade det goda omdömet att gå emot strömmen och välja lag med hjärtat trots att min kärlek var osexig, lite småmobbad och allmänt tråkig. Livet som ÖSK-supporter är inte alltid lätt. Det är lite som att pissa i motvind. Men det är lite det som är charmen med att vara svartvit om ni frågar mig. Topparna blir så mycket härligare och i vår längtan efter framgång förenas vi i en ångestladdad känslomässig berg- och dalbana.

Halmstad borta har varit inskrivet i kalendern sedan december och i enlighet med rysk diplomatsed städades ”förhandlingarna” med motparten, vi kan kalla henne chefen, undan snabbt och smärtfritt. Förväntningarna och längtan på premiärdagen har varit stora och nu är det äntligen dags. När man befinner sig i ”exil” så upplever jag att längtan efter ÖSK förstärks och abstinensen blir näst intill olidlig. Men till helgen styr vi äntligen vår lilla miljöbil mot Halland och Halmstad. Vår, läs min, långa väntan är snart över, för ska jag vara ärlig kanske inte ”förhandlingarna” var så smärtfria som jag velat påskina. Men jag tror och hoppas att 2014 är året då Sportklubben vinner chefens hjärta så att vi kan dela denna kärlek och gemenskap tillsammans.

Jag har följt Sportklubben i många år, men det var länge sedan en premiär kändes så viktig. Fotbollsstaden Örebro, som jag lämnade 2006, har plötsligt blivit en hockeystad och känslan är att klubben måste leverera på flera plan för att vinna tillbaka örebroarnas kärlek. Jag kanske överreagerar, men 800 åskådare på genrepet mot Vålerengen skojar man inte bort. Känslan är att folk är osäkra på var klubben står och besvikelsen från 2012 är fortfarande stor hos många. Halmstad borta är ingen omöjlig nöt att knäcka för våra svartvita hjältar och med den utomordentliga ledning som grabbarna nu åtnjuter i form av vår fantastiska tränartrojka andas jag morgonluft. Jag håller inte med dem i allt, men jag har den största respekt och förtroende för deras förvaltande av min fotbollsklubb. Jag tror vår framgångstörstande Sportklubb går en ljus framtid till mötes med dem vid rodret och inte ens Crespos olyckliga skada kan få mig att revidera det påståendet! Nu kör vi över Halmstad BK, laget med Sveriges kanske självgodaste fans. Jag vet, efter att ha spenderat det regnigaste året i mitt liv där.

Alla till Halmstad! Vi är svartvitt!