Äntligen, äntligen … äntligen!

Första knopparna brister på träden, solen börjar värma kinderna och min sömniga lilla svenska småstad börjar vakna till liv. Jag ska inte ljuga, jag har noterat dessa förändringar i min omgivning. Men det som verkligen får blodet att pumpa i mina ådror, det som skänker mig viss livsglädje i tillvaron och får mig att försiktigt vandra upp för trappan från den mörka källaren mot ljuset är varken tussilagos, fågelkvitter eller långa cykelturer på min alldeles för avancerade racercykel. Äsch, nu räcker det med klyschor och wannabe-Niva snack… Ni har ju redan gissat det Ljuset, våren och snödroppar i all ära, det som får mitt blod att svalla stavas A-L-L-S-V-E-N-S-K-A-N, Europas 23:e bästa fotbollsliga. Jag ÄLSKAR allsvenskan och, jag skäms inte för att säga det, jag älskar Sportklubben från Örebro!

Jag skulle kalla mig en helt vanlig Svensson. En ung kille i sinnet, fast i en alldeles för stor manskropp. Har varit svartvit sedan barnsben och är otroligt stolt över det. För trots att jag växte upp i Närke så var inte ÖSK det självklara valet på min skola. När jag växte upp skulle man heja på IFK Göteborg om man ville vara inne, någon av Stockholmsklubbarna gick också bra och till och med Degerfors IF var hetare än ÖSK. Jag minns att jag var med min far och tittade när Degerfors mötte Parma och visst, jag kan förstå att unga pojkar och flickor som var där med sina föräldrar kunde fastna i det träsket. Själv är jag glad att jag redan i så unga år hade det goda omdömet att gå emot strömmen och välja lag med hjärtat trots att min kärlek var osexig, lite småmobbad och allmänt tråkig. Livet som ÖSK-supporter är inte alltid lätt. Det är lite som att pissa i motvind. Men det är lite det som är charmen med att vara svartvit om ni frågar mig. Topparna blir så mycket härligare och i vår längtan efter framgång förenas vi i en ångestladdad känslomässig berg- och dalbana.

Halmstad borta har varit inskrivet i kalendern sedan december och i enlighet med rysk diplomatsed städades ”förhandlingarna” med motparten, vi kan kalla henne chefen, undan snabbt och smärtfritt. Förväntningarna och längtan på premiärdagen har varit stora och nu är det äntligen dags. När man befinner sig i ”exil” så upplever jag att längtan efter ÖSK förstärks och abstinensen blir näst intill olidlig. Men till helgen styr vi äntligen vår lilla miljöbil mot Halland och Halmstad. Vår, läs min, långa väntan är snart över, för ska jag vara ärlig kanske inte ”förhandlingarna” var så smärtfria som jag velat påskina. Men jag tror och hoppas att 2014 är året då Sportklubben vinner chefens hjärta så att vi kan dela denna kärlek och gemenskap tillsammans.

Jag har följt Sportklubben i många år, men det var länge sedan en premiär kändes så viktig. Fotbollsstaden Örebro, som jag lämnade 2006, har plötsligt blivit en hockeystad och känslan är att klubben måste leverera på flera plan för att vinna tillbaka örebroarnas kärlek. Jag kanske överreagerar, men 800 åskådare på genrepet mot Vålerengen skojar man inte bort. Känslan är att folk är osäkra på var klubben står och besvikelsen från 2012 är fortfarande stor hos många. Halmstad borta är ingen omöjlig nöt att knäcka för våra svartvita hjältar och med den utomordentliga ledning som grabbarna nu åtnjuter i form av vår fantastiska tränartrojka andas jag morgonluft. Jag håller inte med dem i allt, men jag har den största respekt och förtroende för deras förvaltande av min fotbollsklubb. Jag tror vår framgångstörstande Sportklubb går en ljus framtid till mötes med dem vid rodret och inte ens Crespos olyckliga skada kan få mig att revidera det påståendet! Nu kör vi över Halmstad BK, laget med Sveriges kanske självgodaste fans. Jag vet, efter att ha spenderat det regnigaste året i mitt liv där.

Alla till Halmstad! Vi är svartvitt!

Eyra

Sitter med datorn i knät. ”Jag bör få ner några rader nu” tänker jag. Passa på att få till en text nu när dottern somnat och mannen är iväg på möte. Och nu innan kvällens Liverpool-match startar. Och innan jag ska ringa några samtal till familjemedlemmar som är utspridda utöver landet. Du kanske tänker nu att jag inte verkar så peppad inför uppgiften, inte verkar motiverad. Tvärtom. Jag är peppad, tycker att det ska bli kul att få skriva lite igen och att få lysa upp andras vardag med mina tankar, eller förpesta…det beror på hur man vill se det. Det finns en poäng med att ge en liten bild av vem man är och hur ens liv ter sig. Ibland är det till fördel att veta vem som finns bakom orden, ibland är det precis tvärtom. Fördomar och förutfattade meningar om någon, kan göra så att orden tolkas om, blir snäva eller uppfattas provocerande. Samtidigt som kunskap och insyn kan ge orden en vettigare innebörd eller i allafall skapa någon slags förståelse. Helt enkelt make some sense. Jag har en tendens att bli djup…som ni kanske redan märkt. Moving on..

Jag lever ett liv som en oförtjänt lycklig människa med en ståtlig bästa vän till man och en spillevink till dotter som är något för busig och envis för att kunna härstamma från några andra än just sina två föräldrar. Vi får ta på oss det. Min vardag kretsar runt mitt jobb, min familj, vänner, kring sport och mina ideella engagemang inom ÖSK och kyrka. Jag sätter en liten hundring nu på att du stannade upp vid något ord i den meningen och funderade på vad det innebär och vilken slags person jag är. Eller vad vet jag, du kanske är helt fördomsfri. Mina tankar snurrar en del kring vårt samhällsklimat och jargonger som finns runtomkring mig. Det blir lätt så utifrån att jag på mitt jobb träffar tonåringar varje dag och har en yrkesroll som innebär att lyssna, stötta och motivera. Att ta del av människors livsöden och stories är både ödmjukande och ibland alldeles skrämmande. Ett sant privilegium dock. Det gör även att man får en inblick i många subjektiva verkligheter och hur vardagen får många ser ut. Vad många kämpar med och emot. Så, ja jag har en tendens att bli djup. Men du har kanske även fått en viss klarhet nu i varför. Livet i mina ögon är absolut inte pest eller dystert, men verkligheten är inte därmed bara glättig och ytlig och inte alltid tjo och tjim, utan den är ofta djupare än så för många. Även om det inte alltid syns. Jag brukar ge många rådet att ha ett sammanhang, en plats eller stunder då man bara kan släppa garden lite, andas ut och stressa ner. Jag vore ju en dåre och hycklare då ifall jag själv inte såg till att ha en sådan plats eller sammanhang. Det har jag minsann. Eyra. Det är en av mina sådana platser. Namnet är inte detsamma idag men för mig är Eyravallen en plats att släppa ner axlarna och stressa av en stund. ”VA?!”Säger du förmodligen nu och alla dom som någonsin sett mig titta på fotboll hån-ler lite och höjer på ögonbrynen. ”Du? slappna av framför fotboll?!” Nja, jag kan gå på högvarv, skrika gällt och vara mer nervös än vad som är hälsosamt osv, men jag vet att tankarna på allt annat mer eller mindre försvinner under 90 minuter på läktaren. Det är en typ av fristad. Just så är det, alla behöver få andas ut ibland och tänka på något så ”banalt” som fotboll. (Nej jag vet alla fotbollsälskare, det är INTE banalt.) Jag är dessutom en fanatiker enligt många och även enligt mig själv och det är just det som gör att jag vet att jag går in i det helt och fullt under en match. När jag var i 14-årsåldern blev jag vid ett tillfälle så lyrisk vid ett mål, så att jag spontant gjorde ”sälen” som målgest hemma på heltäckningsmattan framför Tv:n vilket ledde till att jag fick lite brännskador på underarmarna. På riktigt. Rekommenderas ej. Japp det möttes med en del kommentarer om fanatism i skolan sedan.

Så, jag älskar Eyravallen. Så många minnen, så mycket vånda, så många skrik, så mycket eufori. Så många avstressande pauser. Eyra. Namnets betydelse? Lindrande. Just så är det för mig. Att sitta eller stå på läktaren är förvisso allt det där galet fanatiska, men för mig är det också lindrande. Så kom dit och testa vetja. Fast jag anar att du redan upptäckt det. Att du redan går på alla matcher och följer ÖSK så nära inpå som du kan. Så vi hörs och ses framöver i allsvenskan. Om du nu inte redan blivit avskräckt av mina första djupa rader. Jag kan vara lättsam också. Ibland. Nu ska jag se till att bli medlem för Kubanerna 2014, har inte fått tummen ur och fixat det än… Tjo och tjim.

En introduktion

I skrivande stund är jag precis hemkommen från genrepet mot Vålerengen. Har sett alla hemmamatcher under försäsongen. Men detta kändes var annorlunda. Nervositeten gör sig påmind. Klacken driver på. Premiären är snart här.

Innan matchen hade ÖSK kickoff för medlemmar. Trevliga tillställningar de där. Alex, P-O och Åhman-Persson stod för snacket. Alex och P-O har en skön dynamik där de småskämtar om allt och alla. Skulle ge mycket för att få hänga med dem i tränarrummet en dag.

Min resa med ÖSK sträcker sig bak till tidig ungdom. Via ståplats och styrelsepost. Numera återfinns jag på Sektion M och gör mitt andra år i valberedningen. Månadsbidraget till ÖT tickar in som vanligt och åker mer än gärna för att se ÖSK spela fotboll på bortaplan. Här på bloggen hoppas kunna förmedla lite matchtankar, musiktips och uppdateringar från valberedningen.

Det är bara ett fåtal dagar kvar nu.
Vi ses i Halmstad.

Ett avslöjande

Innan vi börjar har jag en bekännelse att göra. En oavsiktlig och okontrollerbar synd. Jag hoppas att ni kan acceptera mig för den jag är trots allt, och att jag hamnar i himlen ändå.

Men.
Jag är av Degerforsblod (!!!!) (tänk er musiken i en skräckfilm när den är som obehagligast). Min mamma föddes nämligen på andra sidan bergen för snart femtio år sedan. Detta faktum försöker jag idogt förneka, men det blir svårt på julaftnar, påskfiranden och släktmiddagar i Degerfors då alla går runt och pratar som någon karaktär ur Mia och Klara. Tur är det väl att pappa kommer från Finland och bär på lite fräscha gener, annars hade jag väl suttit med sex fingrar på varje hand och spelat banjo i Laxå nu eller varit gravid med mig själv eller något annat som de där Degerforsarna hålls med.

Åter till mitt favoritämne: Mig själv.
Johannes heter jag. Johannes Räihä. Jag tänker: det är bra med en presentation, för jag utgår från att de flesta inte alls vet vem jag är. Så vem är jag?

Jo, jag är en tjugofemårig, excentrisk och känslosvallande exil-Hallsbergare som flyttade till Stockholm för några år sedan. Några av kan säkert ha sett mitt höga, rödlätta hår vaja fram och tillbaka i vinden på Västra Stå någon gång. Alltså är jag för ung för att komma ihåg året 1994 när vi nästan tog guld, och tillräckligt gammal för att minnas misären 2005 när vi tvångsdegraderades.

Tillsammans med några vänner grundade jag för två år sedan gruppen Svartvita i Stockholm – Oasen för alla fotbollsälskare i huvudstaden, Stockholms enda Närkeseparatistiska grupp – där närkingar träffas varje match och kollar på ÖSK, dricker öl och diskuterar huruvida Walter Gigena är den långsammaste spelaren i sportklubbens historia eller inte. Så om det finns några ensamma själar med ÖSK-sympatier i Stockholm som läser det här: kolla in oss på Facebook (Svartvita i Stockholm) eller kom till Retro nästa match!

I övrigt sysslar jag en del med musik. Dels så gör jag ju som många andra, dvs. lyssnar på den. Men jag spelar en del själv, och arrangerar dessutom livespelningar med andra band på ställen runtom i stan. Därför tänkte jag mixa mina två favoritämnen framöver: musik och Närke.

Varje vecka ska jag, i den mån det går, skriva lite generellt om den musik jag gillar, och dessutom presentera en musiker eller ett band med Närkeanknytning. Kanske blir det en kortare intervju, eller kanske uppträder någon med en cover av Elden Inuti eller Jag vill se Örebro? Det får helt enkelt visa sig.

Till dess hoppas jag att ni mår bra, lever väl och Carpe Diem och så vidare.

Hälsningar
Johannes Räihä