Åh du älskade, krampaktiga sensommarseger

Den andra allsvenska halvan inleddes med värvningskaos och ett avstående lika svårförklarligt som ett kyskhetslöfte (Astrit till OS, om ni inte tog den liknelsen). Den fortsatte med två hedervärda förluster. Och så när fönstret stängt med sju nya flyttfåglar i buren och fyra som flugit och fler som fortfarande kan flyga iväg så fick vi en krampaktig sensommarseger.

Jag gillar inte värvningskaos. Jag avskyr onödiga avståenden. Jag hatar hedervärda förluster.

Men som jag älskar dig ljuva men trubbiga, ljumma men feberfrossiga sensommarseger.

Alla 1-0-segrar smakar gott på ett särskilt sätt. Alla vinster där ens lag går på knäna i slutet gör den efterföljande segersötman ännu sötare. När tveksamma domslut gått vår väg och retat upp motståndarsupportrarna tillkommer en ytterligare krydda. Men för ÖSK:s del blir anrättningen som allra mest aptitlig när den krampaktiga segern kommer precis så här års.

Varför det?

Därför att oavsett om ÖSK:s vår varit svag eller stark så går vi nästan alltid dåligt runt och särskilt precis efter sommarvilan.

Därför att, när vi börjar misströsta som mest, när vi börjar tro att bollen aldrig kommer att gå in, när vi ser toppstrider flykta, när nedflyttningsstreck närmar sig eller när vi till och med sjunkit långt under det, så kommer det för det mesta en krampaktig sensommarseger.

Och därför att när sensommarsegern kommer, så kommer den inte ensam. Det är genom sådana smärtsamma arbetsvinster som vi förlöser våra segertåg bland höstlöven. Och vice versa: vinner vi ingen sådan match bådar det inte väl för säsongsavslutningen.

Dags för fakta. Låt oss börja med återkomsten 2007 och köra framåt.

2007

Läget inför sensommaren: stora förhoppningar när återtåget inleddes. Vi intog Gefle, vi kom, vi såg, vi spelade oavgjort. Och igen. Och igen. Sedan började vi förlora, sjönk till botten i en tabell där bara ett lag skulle åka ur. När juli nådde sitt slut slog vi i botten med fyra raka och klara segrar.

Krampaktig sensommarseger: det krävdes två faktiskt, den första tog inte riktigt. Först slog vi Hammarby den 5 augusti med 3-1 efter två sena mål. Men det var först när Abgar Barsom bombade in 2-1 en blöt kväll den 3 september som man kände att nu klarar vi det här.

Hur gick det sen? Inte fick ni någon formidabel höst men utan de där två kämpasegrarna hade vi gått direkt tillbaka till Superettan, och ingen vet hur det gått med ÖSK om det blivit så.

2008

Läget inför sensommaren: ok, vi stannar upp lite tidigare det här året. Efter en inledning med Sixten där pjäser tydligt saknades men där spelet ändå såg ok ut och där i alla fall en del poäng trillade in sjönk vi i slutet av april. Det kändes som sensommar redan i juli, när vi gått knackigt inför EM-uppehållet och sedan efter sommarvilan inlett med storstryk mot AIK. Fyra raka förluster igen, sex utan seger. Det stank nedflyttning.

Krampaktig sensommarseger: Lite tidigt, alltså, men ändå en precis sådan där seger som vi pratat om. Ful-lir på Starke Arvid (hette den så då?) i Ljungskile den 6 juli (jag vet, det är fan inte sensommar men jag minns att det var väldigt regnigt i Bryssel och det kändes inte som som högsommar) och Robin Staaf trycker in 1-0 in 89:e.

Hur gick det sen? En seger till direkt, Olsen och Alvbåge fyllde luckorna, Nordin fick rätt roll, och snart lirade vi skjortan av topplagen och tog på tre matcher sju poäng mot allsvenskans topp 3. Hade en svit på nio förlustfria. Blev höstens lag och tog oss upp på övre halvan. Inledde Sixteneran.

2009

Läget inför sensommaren: inte alls kris men ändå hade en fin vår övergått i en trög sommar. Vi hade bara vunnit en på de åtta senaste när vi klev in i augusti.

Krampaktig sensommarseger: definitionen av ful-lirseger? När vår tunge center ligger på rygg och skjuter in segermålet. Det gjorde Kim Olsen, och vi vann borta mot Helsingborg. Med 1-0 så klart.

Hur gick det sen? Vi vann fem av sex och det började lukta medalj. Men sedan flyttade Göteborg målstolparna bokstavligt och luften gick ur efter 3 x 0-3 efter det.

2010

Läget inför sensommaren: Lite annorlunda denna gång. Sommaren såg faktiskt riktigt fin ut och vi pratade om att detta kanske var den stora säsongen. Så kom Malmö på besök. Vi kunde få kontakt men mitt under min (andra) svensexa såg jag på min Blackberry (man sa inte telefon eller smartphone på den tiden) hur målen trillade in och gulddrömmen försvann. Sedan kom Mjällby, mitt hatlag Mjällby som redan slagit ut oss ur cupen, och gnuggade in spillorna i våra ögon och när AIK skulle komma på besök kändes det som om det roliga höll på att ta slut.

Krampaktig sensommarseger: vi slog AIK den 23 augusti. Med 1-0. Islutsekunden. Vacker, vacker frispark från Nordin. Men till dess var det kramp.

Hur gick det sen? Direkt i nästa match kom en av våra bästa insatser i modern tid, med 3-0 som borde varit 7-0 mot topplaget Helsingborg. Vi fortsatte att ösa på under hösten och tog tredjeplatsen.

2011

Läget inför sensommaren: knäppsäsongen, då vi skulle vinna, började bra, sedan blev det dåligt, sedan blev den plötsligt bra igen.

Krampaktig sensommarseger: Ingen. Vi gled fram i några matcher och började känna oss småkaxiga igen.

Hur gick det sen? Åt skogen. Vi vann en match på hela hösten och var precis hur ruttna som helst. Guldbygget rämnade. Fy fan vad tråkigt det var.

2012

Läget inför sensommaren: illa.

Krampaktig sensommarseger: Ingen. Vi vann två matcher när Peo kom, men genom slutet av sommaren tog vi bara något ströpoäng.

Hur gick det sen? Hösten blev lite bättre men långt ifrån bra. Rätt ner i Superettan.

2013

Läget inför sensommaren: vi skulle jogga hem Superettan, sas det. Det såg lite ut så till en början. Men på sommaren började det hacka, återigen ett mycket aktivt sommarfönster och efter att ha förlorat i Sundsvall, tappat ledning i slutminuten mot Bajen, åkt ut ur cupen mot Rynninge, började det kännas skakigt.

Krampaktig sensommarseger: Vi åkte till Varbergden 25 augusti, tappade ledning, såg genomdarriga ut men när några minuter återstod såg vi plötsligt och för första gången Podes lugna och säkra avslutningsfot. 2-1. Pust.

Hur gick det sen? Mycket 1-1 förvisso men vi förlorade inte mer på hela säsongen. Och ännu viktigare. Vi gick upp.

2014

Läget inför sensommaren: en fin start, ju. Men det hade alla glömt, efter sex starka inledningsomgångar slutade vi vinna helt. Slutade komma till lägen. Slutade tro. Peo stack, Axén kom in. Det blev rakt och målchanserna kom, men mest åt fel håll. När vi förlorade hemma mot Halmstad i en av de sämsta matcherna jag sett ÖSK spela skrev jag mitt argaste inlägg här hittills. Vi hade inte vunnit på elva matcher och låg under strecket.

Krampaktig sensommarseger: alla krampaktiga segrars moder. Den 9 augusti åkte vi till Listerlandet och vidriga Mjällby. Inget hände, krampen var tilltagande. Men så fick Crespo läget och gjorde målet. 1-0.

Hur gick det sen? Crespo slutade inte göra mål. Sobralense glänste. Pode radade upp drömmål. Vi var allsvenskans bästa lag från den dagen.

2015

Läget inför sensommaren: Hösten 2014 och cupvåren skapade förväntningar. Vi inledde med kryss borta mot blivande mästarna och var riktigt besvikna. Besviknare skulle vi bli. Ni minns. Elva raka utan seger igen.

Krampaktig sensommarseger: Rinne fick chansen hemma mot Häcken den 29 augusti. Broberg slog till direkt. Ni minns. Sedan tuggade vi naglar i 90 minuter, fick använda defibrillatorer när Rinne räddade straff, och hölls på livsuppehållande tills DG vackert slog in 2-0 på övertid.

Hur gick det sen? Ni minns. Sju segrar, tre kryss, inga förluster. Höstens lag. Igen.

Så var det 2016

Det här var vår tyngsta seger i år. Häcken borta med form slår högre än segrarna hemma mot IFK och Elfsborg. Och den kom när vi precis kysst Malmö och Norrköping adjö och sett dess aktrar segla iväg mot en guldstrid som vi inte kommer att delta i.

Jag kommer aldrig sluta fundera på vad Astrit kunnat göra med de där hedersamma förlusterna, där just den där extra kvaliteten i sista passen och avsluten passade. När ingen tog hans stolpe på defensiva hörnor. Hur en inarbetad trupp med flera nyförlängda kontrakt stått emot Malmös och Norrköpings forceringar.

Det är lönlöst nu. Det här blir inte den stora säsongen. Men tack vare segern mot Häcken kan den fortfarande bli riktigt bra. Jag tror det mycket mer nu än jag gjorde när jag vaknade i söndags. Jag tror att vi slår AIK på söndag. Jag tror att spelarna känner likadant. Så mycket betyder den krampaktiga sensommarsegern.

Frågor och svar jag vill ha

Nu har vi en del att reda ut, Örebro SK. Nu har ni faktiskt en del att förklara.

Jag sitter inte på alla korten, långt ifrån. Jag är inte i en position att döma, så jag väljer att ifrågasätta. Jag gillar vad ÖSK gjort sedan Simon Åström och Alexander Axén tog över det kommersiella och sportsliga rodren på ÖSK-skutan. Det har vinglats och krängts en del på det sportsliga planet, seglen har fladdrat i vindögat, men i slutändan har den svartvita farkosten hittat den bästa vinden av alla och med en burkande kapten Långskägg kapp- och förbiseglat den allsvenska klungan. På den kommersiella sidan har det varit mindre stormigt, hårt hemskotat med säker och fast kurs.

Men vad händer nu? Här är mina huvudfrågor efter de senaste veckornas nyheter och de svar jag hoppas att jag får, snart.

Fråga: Varför släpper vi Astrit till OS utan att kräva en motprestation i form av förlängt kontrakt?

I omgångarna som kommer att definiera om vi har i tätstriden att göra väljer vi att släppa spelaren som kan hålla oss kvar där till OS. Vi är det enda laget i allsvenskan som släpper en överårig spelare, den enda toppklubben som släpper en startspelare. Och Astrit är ju mer än så. Jag har redan redovisat poängsnittet med och utan Astrit på planen, och när han nu sett lite formsvagare ut i två matcher har vi inte gjort mål. Alls. Vi gör nu ett val som mycket väl kan innebära att vi släppt tätstriden när OS är slut. Det hade det kunnat vara värt om Astrit förlängt. Men om han bara släpps iväg för att, såsom NA citerar Axén ”det överväger att han får vara med på det här äventyret”? Är det så ÖSK resonerar, då är det ett svek mot ÖSK:s andra spelare, mot dess medlemmar, supportar och sponsorersamarbetspartners. Och dessutom, äventyret? 52 spelare har sagt nej. OS-kaptenen tyckte att det var så trist att han funderade på att säga upp sig. Astrit sade själv när han kom med i bruttotruppen att ”det hade varit roligare att spela i EM”. Är det inte ett större äventyr att spela om en allsvensk medalj? Tror vi att vi ska göra en storförsäljning av Astrit på grund av OS? När han har ett par månader kvar på kontraktet?

Det svar jag vill få: Astrit förlänger med två år innan han åker till Brasilien, annars blir han kvar.

Fråga: vi skriver en massa långtidskontrakt med nya spelare men varför förlänger vi inte med någon i befintlig trupp?

Något har hänt med Örebro SK:s kontraktsskrivningspolicy. Tidigare har vi visserligen basunerat ut något om ”flerårigt kontrakt” varje gång en spelare skrivit på, men med något undantag har det aldrig handlat om mer än tre år. Nu har vi tecknat Brendan Hines-Ike, Ferhad Ayaz och Michael Omoh över 2019 och Alfred Ajdarevic över 2021 (!). Bra att vi binder upp spelare på lång tid, så klart lite riskabelt att göra det med spelare vi inte riktigt vet vad de går för men det kan visa sig vara rätt investeringar. Men vad är det som händer med vår befintliga trupp? När jag tittar på spelarfotot känner jag mig som Michael J. Fox i tillbaka till framtiden. Konturerna på halva truppen håller på att suddas ut. Crespo försvinner vilken dag som helst, Astrit har vi behandlat, det rycks i och ryktas om RÅP och DG, och vi hör ingenting om Kalle, Dajje, Nordmark, Moberg (i hans fall har vi bara hört att han inte hört något), Sebbe Ring och Ekstrand-Hamrén. När säsongen skulle börja såg jag tre hot mot en succésäsong: ett osäkert försvar, en trupp som inte skulle tåla skador och en kontraktssituation som kunde göra läget i laget nervöst från sommaren och framåt. Det senare verkar nu hända. ÖSK ger sken av att allt är lugn och det ska de så klart men det förstår vi ju att så är det inte: på Wärlegårds härliga uppsittarkväll (tror jag) togs problematiken med kontrakt upp. Det blev klart att ett skulle förlängas snart (Rinnes, visade det sig) och att man jobbade på att lösa övriga förlängningar innan mars månad löpt ut. Efter Rinne har ingen spelare förlängt. Fastän vi gjort en bländande vår. Fastän vi verkar ha en väl sammansvetsad trupp och en populär tränare. Inte en enda förlängning.

Det svar jag vill ha: ett gäng tunga förlängningar direkt nu när fönstret öppnat, inklusive RÅP och Astrit, men några till utöver det. Och en förklaring till varför det dröjt så länge.

Vad hände egentligen med Rinnepengarna?

Äh, det har redan skrivits mycket om det här. Jag tycker att vi kan sluta prata om låtsatssiffror om 15 och 10 miljoner och lägga korten på bordet. Exakt vad betalade vi (utöver vad vi var skyldiga för Rinne, en trist inteckning som läggs för förre VD till last för övrigt) för att köpa loss Crespo, Jansson och rätten till intäkter från vidareförsäljningsklausul för Rinne? Och vilka löften har vi om att pengarna som utdelas kommer att återfinansieras i ÖSK? Det är vad vi behöver veta för att bedöma om det här var rätt eller fel.

Det svar jag vill ha: hela sifferexercisen. Och ett besked om att klart mer än 50 % av utdelningen återförs som finansiella medel till ÖSK efter ny riktad nyemission.

Varför sålde vi inte Crespo i vintras?

Jag kommer att sakna Crespo. Hans vänliga skratt. Hans styrka. Hans prat om att jobba hårt. Känslan av oövervinnerlighet som han gav oss hösten 2014. Drömmen av vad hans potential faktiskt kan ta honom.

Jag blev därför lite glad och stolt när vi gav fingret till MFF i vintras. Men det var för att jag räknade med att ÖSK också skulle ge fingret till AIK (ingen utväxling på vidareförsäljningsklausul) och låta SI leva med att man inte fick alla pengar tillbaka nu när FIFA stoppat affärsmodellen. Nu blev det inte så, och om tanken hela tiden varit att fullt kompensera SI, då borde vi tagit Crespopengarna och sprungit i vintras. Att Crespo inte hade någon större vår, det kunde vi inte veta, men kommersiellt borde vi ha varit smartare.

Det svar jag vill ha: att vi faktiskt krämar ut en rejäl slant ur Häcken (det där lät lite plumpt). Det är den enda skademinimering jag kan se.

Varför köper vi en bänknötare från Östersund?

Här är jag på en gång ute på hal is. Axén har väckt Lasarus tidigare, gjort vatten till vin, odlat ett föredömligt helskägg. Han har förtjänat the benefit of the doubt. Men när vi nås av beskedet att Crespo försvinner och att Astrit ska utlånas för välgörande ändamål hade jag behövt mer än Michael Omoh. ”Till och med Djurgården var intresserade”. Va? Jaha? ”Att han inte fått spela så mycket i Östersund beror på att de inte alls spelar den typen av fotboll som Omoh passar till”. Nehe. Men han kan spela på alla offensiva positioner i vårt system tydligen. ”Han var grym i Superettan”. Jo, men det är ju Superettan. Och han gjorde inte mer än sex mål där fastän han spelade hela tiden (tydligen passade han i Östersunds system då). I allsvenskan har han fått 410 minuter och inte fått något uträttat. Hela Östersund har gjort två mål med Omoh på planen, båda av backar efter fasta situationer.

Jag har inget emot att ÖSK tar in en spelare som Omoh om man tror på honom. Tvärtom. Men det känns som en chansning, som att vi hade haft råd med en lite högre kaliber och träffsäkerhet. Nu gäller det att sikta väldigt rätt istället, annars blir det ingen träff.

Det svar jag vill ha: att Omoh täpper igen min trut med tio mål i höst.

Jag hade kunnat ställa fler frågor: Vad an detta plötsliga ytterfokus? Varför var våra spelare så mycket mer solbrända än Malmös? Tror vi att vi kan leva med tre centrala mittfältare en hel säsong? Vad har vi för förväntningar på Douglas Bjäresten om han nu ska vara reservmålis i höst? Varför har vi samtidigt som försvaret tätat sig slutat göra mål?

Låter jag onödigt negativ? Tänk på att när jag dragit iväg min negativa sommardräpa mot ÖSK brukar laget svara med att vinna en sisådär 7-8 matchen på raken. Det är också ett svar jag vill ha.

Sobrastritet

Äntligen kommer riktiga fotbollsnyheter.

Crespo förefaller förlorad. Synd, finns så mycket kapacitet där och vi glömmer aldrig hösten 2014. Men vi kan leverera utan honom, det har vi sett. Lite tunt i anfallet nu.

Ayaz på väg in. Kul! Plötsligt har vi bra besättning på yttern.

Rinne till Gent. Det bästa som kunde hända. Vi behöver pengar, vi får nu pengar. Vi har med Rinne/Jansson unnat oss en lyx vi inte har råd med i längden men nu har vi löst det på bästa sätt. Snyggt jobbat Sköldis och tack Rinne för det du gjort för ÖSK.

Vad använder vi pengarna till? Vi kommer att behöva en reservmålis, det borde bli billigt. Vi kommer att behöva förlänga med vår kapten, och egentligen behöver en spelare till som är redo att vara stand-by för RÅP särskilt om han nu har en armfraktur som gör att vi får ta det lite lugnt med honom ett tag. Vi behöver förlänga med ett gäng spelare till som vi gärna vill ha med oss 2017 och framåt och vi vill ha en trygghet att så blir fallet när vi år in i höstsäsongen.

Men vad behöver vi mest av allt?

Sobrastritet.

Vad är det? Låt mig börja med att förklara Sobrastritetens betydelse i Alexander Axéns ÖSK.

32 22 5 5 74-42 71

28 4 10 14 28-54 22

I de två tabellraderna, nästan jämnt viktade, kan vi dela upp Alexander Axéns 60 allsvenska matcher som ÖSK:s huvudtränare, exakt motsvarande två säsonger.

I ena ringhörnan, ett lag som tar SM-guld.

I andra hörnan, ett lag som kommer att åka ur.

Skillnaden mellan de två?

Laget som tar 71 poäng på 32 fighter har antingen Sobralense eller Ajdarevic i startelvan. De som tar 22 poäng på 28 matcher har ingendera.

Två spelare som anlänt om inte med axelryckningar så i vart fall med en god portion närkingsk skepsis. ”en brassse som kanske klarade sig hyfsat i Kalmar men som knappt fått spela i Göteborg, som verkar vara lat och ignorant mot fansen. Är det något att ha, va?”

Nio segrar och en förlust på tio starter.

”En sån där jävla Judas som trodde att han var någonting och gick till Peking för att sedan nöta bänk i Belgien och spela långt ner i divisionerna i England och sedan komma hem och vara tjock och lat och dålig i Henkes lag. Är det något att ha, va?”.

Eh, ja.

Är det hela förklaringen till svänggänget ÖSK under Axén? Är Crespoeffekten, Podeundret, Brobergsexplosionen bara följder av huruvida vi haft en passningsmagiker på planen eller inte?

Vi kan aldrig veta säkert exakt hur mycket dessa två herrar vägt på den gungbräda till vågskål vi levt med under Axén. Men även om vi skulle sätta en armé av regressionsanalytiker på att studera samband mellan veckodagar, väder, skadefrånvaro, motstånd, felstudsar, felaktiga domslut, vad som helst, så skulle ingen hitta en så extrem effekt som den mellan när vi haft en spelare som lite högre upp i banan än Gerzic haft relativt fritt utrymme i offensiva att röra sig, få boll och hitta luckor i försvaret. Med högsta kvalitet. Sobrastritet.

Vill vi vara ett lag för toppen även i höst och 2017 så behöver vi Sobrastritet i truppen. Om Sköldmark nynnar ”never mind we’ll find someone like you” är han lika ansvarstagande som Boris Johnson. Toppstrexit. En förlängning av Astrits kontrakt måste därför vara högsta prioritet när vi nu har en annan likviditet. Mycket annat är viktigt, men inget av jämförelsebar vikt.

Så här är min tågordning om jag får sätta agendan för en period då jag verkligen hoppas att Sköldmark eldar midnattsoljan snarare än smörjer in sololjan.

  1. Förlängning med Astrit. Använd OS-kortet om det behövs, men släpp honom inte utan en förlängning. Titta på spelschemat, OS-perioden sammanfaller men matcherna som definierar om vi blir ett topplag i år eller inte.
  2. Förlängning med RÅP. En kapten ska inte ha ett utgående kontrakt och RÅP har vi bara en av.
  3. Förstärk anfallet. Gärna en huvudstark spelare, känns som vi saknat någon som kan knoppa in de fina bollar som kommer in i straffområdet. Låna ut Jonis.
  4. Förlängning med Dajje. Han har kvaliteter som kan locka andra och vi vill ha honom kvar.
  5. Hitta en duglig reservmålis.
  6. Försök hitta en uppgradering på vänsterbacken som skulle kunna vara Arvidsson in och Logi ut.
  7. Förläng med DG.
  8. Förläng med Kalle.
  9. Hitta en billig men duglig innermittfältsbrunkare som gärna agerar back-up på bänken. Vad gör Nkili? Låna ut Ekstrand-Hamrén i utbyte.

Jag skulle vilja ha tio punkter för att det ska se snyggt ut men jag tror att jag nöjer mig där. Vi har om allt detta görs en lika stor aktiv trupp som i våras, men en betydligt bättre balanserad sådan och nyckelspelare som kan spela utan att tänka på nästa destination. Vi har fortfarande utgående kontrakt på spelare som Moberg och Nordmark som jag gärna ser hos oss nästa år också, men jag kan leva med att vi måsta ha visst utrymme för truppförändringar och kan förstå om man avvaktar med ett par spelare.

Ser listan lång ut Sköldis? Börja då med punkten 1. Fixa det och vi kan fortfarande drömma.

Sveriges två giganter drabbar samman

Underbara, älskade ÖSK. Det finns stunder då du tar mer än du ger. När man funderar på varför så många känslor och så mycket energi tillägnas dig.

Och så finns det tider som nu, när du bara ger och ger. Överöser oss med kärlek, mål och poäng. Utstrålar glädje, mod och självklarhet i allt du gör.

Det här är en sådan stund.

Vad utmärker ett topplag? Att man kan strunta lite i vem som gör första målet eftersom man har en grundtro på att man kommer att vända matchen ändå. Att man agerar med sådan självklarhet och pondus att man till och med tenderar att få domaren med sig vid tveksamma domslut. Att man inte misströstar även om ett domslut går emot en i sista minuten, man räddar straffen istället. Att man kan ligga på i 94 minuter utan att göra mål och men inte tappa tron och till slut trycka in den i 95:e. Att man trots en trevande start spelmässigt ändå till slut enkelt kan avfärda ett bottenlag.

Kort sagt. Örebro SK agerar just nu som ett topplag. Agerar som? Fel. Örebro SK visar på olika sätt att man är ett topplag.

Nu väntar en match som är ett knallskott och ett spjutkast på Gamla Ullevi ifrån att vara en ren seriefinal (det kan ju vara en seriefinal i efterhand om Göteborgs överklagan går igenom men låt oss in spekulera i det).

Det är svängt en del i förutsättningarna för antagonistmötena mot Peking de senaste åren. Sommaren 2014 var vi båda skakiga lag och det blev ett nervöst 3-3. På hösten var vi i superform, Peking kämpade i botten men vi förlorade ganska klart. På våren var vi något så motsägelsefullt som ett förmodat skrällag och surade lite över 1-1 borta. Förra sommaren, när vi senast möttes, var Peking ett lag som såg intressant ut och hade häng på en Europaplats medan vi var nere i en mörk och kall källare. Det kändes givet att vi skulle förlora och det gjorde vi.

Sedan dess har det hänt en del. De två gamla industristadsträtobröderna (där en vuxit upp till en tjusig akademikerstad och den andra ligger och krälar i gyttjan) har dominerat svensk fotboll sedan sommarfönstret. Norrköping har fått mest uppmärksamhet och de förtjänar det med guld och serieledning, men vi är en klar tvåa. Titta på den här minitabellen över allsvenskans sista tredjedel 2015 och den första tredjedelen 2016:

Norrköping 20 16 1 3 49

Örebro       20 14 3 3 45

AIK           20 12 4 4 40

Malmö       20 12 2 6 38

Göteborg    20 10 7 3 37

Starka, hårda papper på att det är Sveriges två bästa lag över de nio senaste månaderna som drabbar samman på söndag.

Det förefaller som att vi kommer med hela truppen tillgänglig även om Crespo är tveksam medan Peking saknar Sjölund och har åkt på sin andra långtidsskada, Tkalkic efter Mitov-Nilsson. Det där kommer att kosta Peking i längden men det behöver inte göra det nu. Peking är ett lag i medgång och kommer att bli en mycket svår motståndare.

Men de möter oss.

Vi har vunnit tre raka. Vi har vunnit fyra raka hemma. Vi har hållit nollan i de två senaste matcherna. Vi öser in mål. Vi har mängder av spelare med öppet målkonto och vi har en till på gång i Broberg.

Och vi har allsvenskans klart bästa spelare i Astrit.

Det blir Astrits första möte med Norrköping (jag räknar inte de nio minuter han gjorde för Helsingborg mot Norrköping förra våren) sedan han lämnade och Janne Andersson efter säsongen gjorde sitt ”laget blev starkare utan Astrit”-uttalande. Astrit säger att det är en match som alla andra. Jag tror att det både stämmer och inte stämmer. Det stämmer inte eftersom det där är en så kallad biff som Astrit inte glömmer. Det har han erkänt. Jag tror att det stämmer eftersom jag tror att Astrit kommer att vara precis lika tänd som vanligt när han går in på planen på söndag. För Astrits tändning och fokus förefaller alltid ligga på max. Det brinner i ögonen på honom när ÖSK kör lektävlingar på träning. Han gjorde med ögonen vad Carlos Standberg gjorde med ett strupgrepp när vi låg lite fel i försvar en stund mot Gefle och Astrit tvingades ta en frispark i halvfarligt läge.

Det är inte bara den magiska vänsterfoten som Astrit bidragit med i sin återkomst till sportklubben. Säg såhär (tribute to Tommy Söderberg): Axén kommer inte säga att ”laget blev starkare utan Astrit” när han en gång lämnar oss.

Klockan har tickat på till söndag nu. Det här är inte den viktigaste matchen på många år som en del sagt. I de viktigaste matcherna har man mycket att vinna men också mycket att förlora. Idag har vi allt att vinna. Och vinna är det vi gör bäst just nu.

Men det är den största matchen vi spelat på mycket länge.

Jag känner mig oförmögen att tippa matchen. Jag tycker att det är svårt att förutse matchbilden. Men jag har en bra känsla. Som supportrar till vinnarlag i regel med rätta har. Jag kan inte vänta.

Till sist (trogna läsare märker att jag gör en Cato den äldre här): Sköldis! Ni tio spelare som har utgående kontrakt! Vad fan väntar ni på? Det kommer aldrig bli roligare att spela fotboll än här, hos ÖSK. Skriv på allihopa och ös in mål så tar Klubb Orvar notan.

It ain’t over until Moberg flyttar upp på en fast i 95:e

An der schönen blauen Svartån valsade Örebro SK vidare till allsvenska säsongen 2016:s fasta takt: torsk, vinst, vinst, torsk, vinst, vinst, torsk, vinst, vinst. Och om vi jämför med tidigare år som jag gjort förr har vi nu gått förbi poängtempot efter nio omgångar under nästan-guld-säsongen 1994. Liksom vi är bättre än alla säsonger efter det. (Om det här är Norrköpings bästa start på 60 år, hur länge sedan var det för oss? Statistiker därute, hjälp mig.) Om vi håller oss till närhistorien är skillnaden än mer frapperande.

När tog vi vår 18:e poäng de senaste tre allsvenska säsongerna? Svar:

2012: 28:e omgången

2014: 18:e omgången

2015: 23:e omgången

Det är en viss skillnad på utgångsläget vi skaffat oss.

Taktfast i resultatraden alltså men den här segern visade något vi inte sett tidigare denna säsong. Visst har jag älskat de fyra vändningarna, de många målen. Visst är den styrkan vi visat i de matcherna en oerhört viktig ingrediens när man bygger en succésäsong. Men vi har aldrig sett mer ut som ett topplag än igår. Mot ett spelstarkt motstånd höll vi i taktpinnen i nästan hela matchen. Vi hade inte flytet i avsluten, ofta på grund av bra målvaktsspel, men vi matade på. Trots det offensiva spelet såg det säkert ut i försvaret. Vi släppte till en chans, och då gjorde Rinne en högklassig räddning, men i stort var det här matchen då det fanns en back-up när en spelare gick bort sig, när vi inte hela tiden var en felstuds eller ett bra pass från en vidöppen målchans. Och det var matchen när vi såg till att få in bollen innan matchen var slut. Som lag som vinner grejer gör. Det var matchen då jag för första gången fick lite svindelkänsla när jag kände hur långt det här kan bära (även om jag i mitt förra inlägg lovade mig själv att njuta av nuet; jag vet).

Nu alltså Gefle borta. Nästsist. Fyra raka förluster med 17 insläppta. Ett poäng på senaste sju matcherna. Ingen hemmavinst i år. Vi är skadefria, försvaret har tätat hålen (Logi! Din bästa match i ÖSK-tröjan hittills!), Crespo börjar se ut som om han kan explodera närsomhelst. Nordin visserligen avstängd men Nordmark står redo. Om det inte varit för den där Jonas Lantto (för den som missat det: Lantto gör nästan aldrig mål förutom mot oss då han alltid gör mål; om räknar bort Lanttos mål hade vi vunnit tio av de senaste elva matcherna mot Gefle) hade jag räknat in tre poäng. Lantto. Och valstakten hittills som säger att det är dags för förlust nu. Det är alltså dags att växla upp tempot ytterligare.

Till sist: Sköldis! Ni tio spelare som har utgående kontrakt! Vad fan väntar ni på? Det kommer aldrig bli roligare att spela fotboll än här, hos ÖSK. Skriv på allihopa och ös in mål så tar Klubb Orvar notan.

Allt kött är hö

Som ni säkert noterat har en vänlig grönskas rika dräkt nu smyckat Dala och konstgräsplaner. Kanske är det därför det här är ett alltför försenat inlägg. Kanske är det vårjobbstressen. Kanske är det för att det är så förbannat svårt att sortera tankarna kring vårens ÖSK.

Här kommer en fråga som är omöjlig att säkert besvara men ända värd att fundera på: hur många poäng hade vi tagit om Astrit inte kommit tillbaka från sin försäsongsskada än? 2? Färre? Lika många som nu?

Ingen vet. Men vi har släppt in tillräckligt många mål i varje match för att förlora nästan alla om vi inte haft ett så effektivt anfallsspel som vi haft. Och väldigt mycket av det som varit effektivt har designats och signerats av Astrits Vänstra Fot.

På samma sätt som det är lätt att hylla Astrit är det enkelt att uttrycka sin besvikelse över Iron-Mikes återkomst. Såsom nästintill alla kreativa anfall börjar med att nummer 8 gör en bandyloop, likt en hök som planlägger sitt middagsinskaffande innan han levererar en millimeterprecis passning på 40 meter. Eller lägger ett rabonainlägg. Eller ett instick i en lucka ingen annan sett. På samma sätt förefaller alla baklängesmål innehålla en sekvens där nummer 14 slänger sig förgäves, en meter ifrån anfallaren han borde ha inpå kroppen.

Även om det säkert finns någon sanning i den bilden är det troligen till lika delar förvrängd. Vi anfaller och försvarar som ett lag och vissa roller är mer tacksamma än andra. Almebäcks roll är utsatt när han får begränsad hjälp från en uppflyttad Dajje. En konstigt system, en onödig offensiv positionering som vi borde reversera? Kanske. Men vi känner ju ÖSK. Vi känner Axén. Det är vårsäsong, tiden då vi kalibrerar och testkör utrustningen som vi exekverar och som får oss att excellera på hösten. Och det räcker till 15 poäng och fjärde plats. Ett bra läge att jobba ifrån på vår väg uppåt?

Så tänker jag ibland i denna grönskans tid. När allting är vackert och på väg att hända. Men samtidigt påminner våren oss om alltings förgänglighet. Allt kött är hö. Och blomstren dö.

Över detta faktum ska vi inte misströsta. Vi ska bara inte låta våra ivriga drömmar om framtida segrar överskugga vad vi har för stunden. Jag tror att jag reciterat förr men det är värt att recitera tusen gånger åter när Clarissa (Meryl Streep) i filmen the Hours säger till sin dotter: ”I remember one morning getting up at dawn, there was such a sense of possibility. You know, that feeling? And I remember thinking to myself: So, this is the beginning of happiness. This is where it starts. And of course there will always be more. It never occurred to me it wasn’t the beginning. It was happiness. It was the moment. Right then.”

Oavsett hur Axéneran slutar så vet vi satt den här tiden levererar tungt barnbarnen-i-gungstolen-vid-brasan-material. Vi känner redan manus för Höstlegender I och II från 2014 och 2015. Våren 2016 är vi ett lag som kan skapa en målchans ur intet, nästan när som helst. När var det senast så? Vi är ett lag som vid 0-1 med emfas och statistiskt belägg kan säga att ”det här kommer vi att vända”. Vi är ett lag med en målvakt som gör matchavgörande straffräddningar i 96:e minuten. Vi är med i den absoluta allsvenska toppen.

Kanske ”sätter vi försvarsspelet” och blir så obehagliga som Axén sagt att vi kan bli. Kanske fortsätter vi att läcka bakåt hela säsongen.

Kanske återkommer Broberg på planen mot Elfsborg och tar en plats i en trupp som förblir skadefri året ut. Kanske blir Astrit och tre andra slitna startspelare långtidsskadade redan idag.

Kanske presenterar Sköldis sju tunga nya konstraktspåskrifter på måndag. Kanske förlänger ingen och vi får ett spänt läge i truppen, kanske skriver tre på för en ny klubb i sommar och vi (lex Bedoya/Yasin) får välja mellan att ha kvar en spelare eller att sälja för en handfull kronor.

Vi vet inte. Vi kan gäckas av möjligheterna, vi kan förskräckas av riskerna. Bara vi inte glömmer att njuta av den här stunden. Sedan kommer jag att njuta ännu mer om vi fortsätter traditionen av att spöa Elfsborg hemma med en sådär tre-fyra bollar.

Hösten kommer tidigt i år

Går det så här bra kör jag gärna med stickad tröja hela året. Om det är vad som krävs.

Hur bra är den här starten för höstlaget ÖSK? Här kommer tre måttstockar:

  1. Vi har lika många poäng i år som vi hade efter halva serien förra året.
  2. Vi har inte tagit så här många poäng de första sex omgångarna sedan magiska 1994.
  3. Under Sixtenåren, fyra och en halv säsong med till en stor del fina resultat, vände vi underläge till seger tre gånger på 132 matcher, lika många gånger som vi gjort på sex omgångar i år.

Samtidigt, vi har bara en poäng mer än vi hade efter sex omgångar 2014 – en vårsäsong som historien säger var bedrövlig (Axén har helt korrekt försökt korrigera och förklara att 2014 faktiskt inleddes riktigt bra, efter just sex omgångar kom torkan, men ingen lyssnar, det passar inte med den valda mediavinklingen).

Men starkast blir pappren om vi lägger ihop med förra säsongen. På våra senaste 15 allsvenska matcher, en halv allsvenska, har vi tagit 35 poäng. Stor skillnad mellan en tredjedels säsong plus en femtedels säsong och en hel säsong så klart, men poängsnittet över dessa 15 matcher är högre än någon allsvensk segrare haft sedan vi fick en rak allsvenska 1993. Det säger något om vad vi upplevt på sistone.

Ikväll blev kvällen när Kalle sa ”eh, jag är anfallare, spela mig där så gör jag mål har jag ju sagt” (han har aldrig inte gjort mål mot Östersund, han har aldrig inte gjort mål när han startat på topp i år), när DG sa ”eh, om ni inte följer med när jag vänder inåt och lägger upp den för högern då trär jag in den i klykan”, när Astrit sa ”eh, min Rabona kanske blev en snackis men för att jag ska få vara med i people are awesome på youtube så måste jag kanske från ett avstannat anfall lägga en brant, hård 40-meters pass som är på millimetern rätt för en framrusande DG” (på allvar bland det vackraste jag sett, och jag har två helt bedårande döttrar), när hela laget och 19 (enligt C More, vilka hjältar ni är) bortasupportrar sa/sjöng”eh, underläge, ok. En liten stund kanske. Vi kommer att vinna över er idag”.

Det sista är det viktigaste. Vi har lagt på kilovis med mentala muskler under denna inledning.

ÖSK:s anfallsspel i början av andra halvlek lyste när fotbollssverige upplever en mörk allsvensk omgång som började med Bajenfansen i Norrköping om kulminerade (hoppas jag) med knallskottet (jag vägrar skriva ”bangers”, ”bangers” på engelska betyder varmkorv och på svenska är det inte ett ord) i Göteborg.

Men. Men. Vi kan inte bara luta oss lugnt tillbaka. Vi släpper in mål i varje match, nästan två i snitt. Vi ser tryggare ut på fasta än i de första matcherna, men när motståndarna i öppet spel eller efter en fast situation överbelamrar vårt straffområde börjar det lukta mål, och till slut blir det mål. I match efter match. Svårt som amatör att bedöma situationerna men min känsla är att Almebäck ofta ligger någon meter fel, och Ring likaså. Moberg sätter vad jag sett under allsvenskan och försäsongen knappt en fot fel. Almebäck tycker jag spelar väldigt bra på omställningar, snabbt, hårt, resolut, men han känns inte timad på hälarna i straffområdet. Vi får hoppas att det kommer, vi kan göra många mål framåt men det är väldigt mycket enklare att vinna om vi ligger rätt i det samlade försvaret.

Innan vi lämnar Jämtkraft: gillade domaren. Släppte mycket men repriserna gav honom rätt. Kul men en domare som låter spelarna spela och hellre friar än fäller.

Nu krisiga Kalmar på tisdag. Family affair igen efter brödramatchen idag. Ett gäng brorsor i Kalmar och bröderna Ring i varsin hörna. En match som också är starkt familjeförknippad för mig. Jag tänker på underbara farfar och underbara morfar som båda höll på Kalmar och hur vi brukade ringa och gnabbas innan och efter mötena mellan våra lag. Oj vad jag saknar det. Nu blir det bröderna Jonatan och Skorpan, förlåt Sebastian, som får slå varandra en signal efter matchen.

Kalmar. Kortaste bortaresan hittills men ändå 36 mil bort från Örebro. De resande Kubanerna (hjältar, som sagt) har inte fått en lätt start på säsongen.

Kalmar. På de där 15 senaste då vi tagit 35 poäng har Kalmar tagit 13, en poäng mer än vad vi klarade av första halvan 2015. De har egentligen inte haft någon bra period sedan maj förra året, då de bland annat slog oss med 3-0. Det har blivit lite av en tradition att vi möter våren i Kalmar i början av maj. 2 maj 2016, 4 maj 2015, 4 maj 2014. Vi har förlorat dessa matcher hittills. Och vi har spelat skit båda gångerna, faktiskt. Låt oss glömma dem om det är ok. Jag tänker hellre på de två senaste segrarna. Vi vann i september 2009, Kim Olsen gjorde två mål men jag minns det som matchen då man började tro att Astvald kunde bli något stort, 19 år och riktigt bra var han. Vi vann vann i september 2012, Crespo och en inbytt Atashkadeh blev matchhjältar men jag minns det som matchen då man började tro att Kalle Holmberg kunde bli något stort, 19 år och riktigt bra var han. Jag vet att jag har förespråkat Kalle på bänken, inte för att jag inte trott på honom (jag sa att han skulle döda matchen idag) utan för att jag ansett att en annan lösning gick före, men nu ger jag mig. Jag ser Kalle som startspelare och matchvinnare mot Kalmar.

Det känns bra nu. Det skulle kännas ännu bättre om Sköldis kallar till presskonferens och presenterar fem kontraktsförlängningar, t.ex på nu fredag. Om Broberg tränar för fullt samma dag. Men det känns bra.

 

C’est magique

Astrit Ajdarević

Maic Sema hittade G-punkten som skapade Magi. Billiga mål, så Lennartsson. Semantik, säger jag.

Det är sådana rubriker vi gör efter den episka vinsten mot vårt allra värsta bogey team. Det är Semas inhopp som kommer att bli det vi minns mest från den här matchen. Det förtjänar Sema, två riktigt bra löpningar med vassa avslut med fel fot som vände underläge till seger mot Göteborg talar för sig själv.

Men det vi borde prata mest om är Astrit. Inte bara vi, fotbollssverige i stort. Astrit Ajdarević är en spelare i en unik position och med unika kvaliteter. Och just nu är han allsvenskans klart bästa spelare. Vill jag säga.

Även om vi älskar att hylla kollektivet, Kalles kämpabryttackling som på något sätt startade vändningen, RÅP:s manglande i 90 minuter, så går det inte att förneka att vi vann mot IFK på grund av Astrit. Hans betydelse för vårt offensiva spel just nu är total. När han var lite ringrostig i premiären skapade vi nästan ingenting. När han plötsligt vaknade med en monsterdribbling efter 40 minuter spelade vi ut Helsingborg. Mot Jönköping var vi överlägsna så länge Astrit orkade . Mot Sundsvall hade han kunnat vara samma segerorganisatör om resten av laget hade haft rätt skärpa i de båda straffområdena. Nu blev det mot IFK som hela registret kom fram. Snudd på 5:a skrev NA. Va? Snudd på? 5:a. Punkt.

Jag har jämfört Astrit med snookerns Ronnie O’Sullivan. Men Astrit påminner kanske ännu mer om Petter Northug. Den imaginära stabbigheten som i ett slag förgylls och upphöjs i sublim virtuositet. Förmågan att se trött ut och vara halvt avhängd sist i klungan och plötsligt och utan synbar ansträngning glida upp i perfekt slagläge. Oåtkomligheten. Överlägsenheten.

På tal om klunga. Vi ”ligger med fint” som det brukar heta. Mitt i ett gäng av tio lag inom två poäng, elva inom tre. Jag har inget emot att vi smyger med så där ett tag.

En del har pratat om ett lätt inledande schema. Fan heller. Vi har haft ganska enkelt mot Helsingborg, visst, och J-Södra hemma kanske såg enkelt ut på pappret, men vi har fått klara av de tre värsta skräckmötena – Djurgården hemma, Sundsvall borta, IFK åt alla håll. Och våra motståndare ligger på plats 1, 2, 3, 8 och 11 i serien. Och som kalenderbitare gjorde jag nu ikväll en tabell där man räknar ut den sammanlagda poängen för motståndarlagen hittills, minus möten mot sig själv. Borde ge en hygglig bild av styrkan på motståndet hittills, det blir 5×4 matcher så om inte statistiskt relevant så i vart fall en fingervisning kanke. Så här ser tabellen över vad den amerikanska fotbollen kallar strength of schedule ut:

  1. Örebro 38
  2. Gefle 36
  3. Malmö 35
  4. AIK 33
  5. Hammarby 32
  6. J-Södra 31
  7. Sundsvall 30
  8. Falkenberg 29
  9. Djurgården 28
  10. Kalmar 27
  11. Häcken 26
  12. Helsingborg 24
  13. Göteborg 23
  14. Östersund 22
  15. Norrköping 21
  16. Elfsborg 20

Så det så. (Om jag inte räknat lite fel, det är inte osannolikt.)

Nu Östersund. Ett av lagen som haft det enklaste schemat enligt samma logik. Som spelat bra vad jag sett. Rullar kostgräsboll. Som kommer att vilja föra matchen, hoppas jag. Om vi spelar med väl avvägd låg press och omställningar talar mycket för oss.

Vi flyger upp dagen innan, det gillar jag.

Det är inte mycket som talar emot oss. Förutom att vi inte går att förutse.

Det spekuleras i att Sema ska starta och det verkar klokt. Det kan göras på tre sätt, ett rakt byte med DG, ett rakt byte med Kalle, eller istället för Crespo med Kalle som tar platsen på topp.

Jag förespråkar Kalle på bänken. Svinsugen på att visa hur fel jag har när han får chansen efter en timme.

Efter Sundsvall kommer sol

För tredje gången i rad fick ÖSK sätta sig på bussen hem från Sundsvall med en förlust av sorten som måste ha gjort de där 44 milen mellan Norrporten och Behrn Arena Tahirovictunga. Alla tre gångerna har vi legat nära varandra i tabellen, alla tre gånger har matchbilden varit sådan att förlusten har förefallit onödig. Låt oss minnas tillbaka: augusti 2013 först. Toppmöte i Superettan. Eklund trycker in 1-0 i första halvlek och vi ser stela ut. Vi slänger in Nordin, vi börjar trycka på, vi slänger in Atashkadeh, vi slänger in Samuelsson, vi har chanserna men gör inte målen. Framåt ganska exakt två år. Ett ÖSK som börjar cementera placeringen under sträcket, som fått storstryk i Göteborg och förlorat klart hemma mot Norrköping och är längre ner i gruvan än på flera år får en gratischans när Sellin åker ut tidigt i andra halvlek, vid 0-0. Vi lyckas förlora ändå, och sjunker ännu längre ner i gruvan. Axén väljer att prata med fansen innan den där bussresan hem.

Vad blev effekten av de två senaste långa bussfärdena?

Vi slutade förlora. OK, 2013 fick vi även stryk mot Rynninge i cupen och vi radade upp ett gäng mindre imponerande 1-1-resultat, men vi förlorade inte mer i Superettan och vi kom tillsammans tillbaka. Och efter förlusten förra året blev det ju helt magiskt. Först ett kryss mot HBK och sedan en underbar segerrad och inga fler förluster.

Det låter ju lite långsökt att det skulle vara just förluster mot Sundsvall som tänder ÖSK men just stämningsjämförelsen mellan den exakt lika långa resan hem från Helsingborg måste varit tydlig. Det är så klart inte hela förklaringen men låt oss tro att det finns en knyta-näven-effekt som funkar även denna gång. Vi behöver det då vårt sista bogeygäng i allsvenskan står näst på tur. Mer om det snart.

Men först, vad säger vi om matchen i måndags? Ska vi deppa? Ja, alltså deppar gör jag alltid när ÖSK förlorar. Morgonhumöret blir lite sämre, det är lite tråkigre att gå in i duschen på morgonen när man måste älta en förlust för sig själv, det är lite svårare att somna på kvällen. Men om vi tar bort de instinktiva kroppsliga reaktionerna vid förlust? Var detta så illa?

Jag tycker kanske inte det. De där tre orosmolnen jag målade upp i ett tidigareinlägg – skadeexponeringen, frånvaron av kontraktsförlängningar och försvarsspelet – ja de finns ju fortfarande där och skymmer solen lite. Visst kan vi inte slarva i försvaret som vi gjorde. Visst är det svårt för Holmberg att komma till sin rätt på kanten (vad säger ni: Kalle som en hungrig varg på bänken och Sema med chans från start mot IFK när vi kommer att leva mer på omställningar?). Men om vi ska jämföra med väder så är vi ganska långt ifrån det där hällregnande, snöblandade Axén-röd-om-näsan-och-mössan-nedanför-ögonbrynen-vädret vi mötte i Sundsvall. Och efter Sundsvall kommer alltså sol.

Låt oss inte glömma att vi kan ligga tvåa i tabellen när den femte omgången är över. Det är osannolikt att alla resultat går exakt vår väg men längre än så är vi inte ifrån toppen, det är sannolikt att vi är en poäng från toppen om vi slår IFK.

Låt oss inte glömma att vi med den effektiviteten vi visat de två senaste höstarna hade gjort fem mål eller så mot Sundsvall. Låt oss inte glömma att när vi får ligga lite på omställning och får lite större ytor så har vi mängder av spelare som kan göra skillnad.

Låt oss inte glömma hur jävla bra Astrit var stundtals mot Sundsvall. Hur både han och Crespo har verktyg som inga andra spelare i allsvenskan har. Hur de ser lite starkare ut för varje match. Låt oss inte glömma att gamle Iron-Mike faktiskt ser bättre och bättre ut också, efter en trevande start. Låt oss inte glömma att spelarna som dippade mot Sundsvall – jag tänker på de tre utbytta DG, Nordin och Ring – var riktigt bra eller stod för riktigt avgörande insatser mot J-Södra i matchen innan och snabbt kan studsa tillbaka.

Vi behöver de positiva bilderna när vi nu tar oss an IFK Göteborg. Vi har multipla revanscher att utkräva. För förlusten i den tighta hemmapremiären förra året. För Hawaiimatchen 2014. För cupfinalen. För förnedringen borta i somras. För att Ravelli sparkade på Kuba utan åtgärd. För Vasquez rabona. För att Mikael Martinssons halvträff mot Malmö i sista omgången -94 berövade oss SM-guldet. För att Göteborgs fans och målvakter flyttar på målstolparna när de kommer till Eyravallen. Och på oss själva för att vi fick den där jävla förlustresan hem från Sundsvall i måndags.

Nu tar vi de fiskluktande skattefuskande kamratpostenläsande jävlarna.

 

Ex Post, Ex Ante

Nytt koncept här på bloggen. Målsättningen är ett inlägg mellan varje match. Reflektioner från matchen som gick och tankar inför den som ska komma. Högt och lågt, mest högt som ett wobblande inlägg i Tommy Ståhls anda ska vara. Men förhoppningsvis stannar användningen av latin vid rubriksättningen.

Det här första inlägget ska alltså handla om matchen mot J-Södra och framåtblick mot Sundsvallstrippen på måndag.

Vi börjar med J-Södra, säsongens första hemmaseger och J-Södras första allsvenska förlust sedan 1969. Ett möte som jag tidigare förknippat med sommarfotboll och debuter. Dubbelmöte 2006 med succédebut av Glenn Holgersson och 6-0 hemma och sedan ett svängigt 3-3 borta. Hopp till 2013, första matchen efter sommaruppehållet och en av de konstigaste matchningarna av ett ÖSK-lag jag sett med tre debutanter i Pode, DG och Dajje, en massa andra förändringar, väntad förlust, väntad kritik på Svartvitts forum och väntad kontraattack från Axén där uttrycket ”forumkungar” myntades eller i vart fall etablerades. Ett par veckor senare, mycket skönare minnen när Nordin äntligen drog på sig den svartvita tröjan igen. Vi vann, så klart.

Nu ska jag försöka komma till måndagens match. Eller vänta. Vi backar lite igen så att vi vet varifrån vi kom. Från premiärbesvikelsen efter överladdningen (tack Svartvita i Stockholm för bussresan, tack Kubanerna för tifot) med de dubbla blå-blå förbackslinjerna, de spottande hundarna, den efterföljande stelkrampen på planen och på stora delar av Västra stå, den brobergska bristningen, den bristande markeringen på defensiva fasta, min mössa över huvudet på slutet, överreaktionerna om spruckna ballonger och söndrad fotbollskultur efter matchen. Via aprilvädersfotbollen i Helsingborg, ny markeringsmiss på hörna, ny misär i anfallet till en början men sedan återuppbyggnadens start bredvid cementblandarna på Olympia, igångsatt med en slalomdribbling av Astrit efter 40 minuter som tände hans säsong, väckte de förstenade lagkamraterna, dekapiterade Medusa och förde tankarna till svampskog, singlande färgglada löv och svartvita höstsegersviter. Plötsligt var vi laget som ser det möjliga, som utsöndrar känslan av oövervinnerlighet.

Där var vi när J-Södra kom på besök. Med Astrit igång. Med en het Rinne, en Ring som snabbt studsade tillbaka efter en tung debut, en Nordin som tar maxlöpningar med kramp, en Crespo som öppnat målkontot. Mot en testosteronfylld nykomling som var vänlig nog att bemöta oss med en hög press. Oj vad jag gillar lag som spelar med hög press mot detta Örebro SK. Det tog ett litet tag att nysta upp pressen, Jönköping gjorde inget dåligt jobb, men så småningom började chanserna regna ner. En Crespo som kom rätt i position när ytorna plötsligt uppenbarade sig, som vann bollarna men som inte gjorde målen. En Kalle som kom närmre det området han trivs i. Som inte heller gjorde målen. Ett innermittfält som dominerade och en Astrit som gjorde skillnanden. Målet. Med högerfoten. Och sedan nästan en till. Med högern. Igen. Av en kille som hellre Rabonasparkar än skjuter inlägg med högern i vanliga fall. Det började kännas lite som när Ronnie O’Sullivan känner sig för överlägsen mot världens nästbästa och radar upp ett century breaks med vänsterhanden (en lite oväntad Snookerliknelse, men ni som sett och kan er the Rocket kommer ge mig pluspoäng). Det var till slut ett överlägset ÖSK som borde dödat matchen där och då.

J-Södra var inte förmögna att skapa någonting under den första timmen. Sedan kom Ogbu in. Ett försvar som fram tills dess sett hur solitt ut som helst blev virrigt så fort Ogbu gick in i boxen. Stark, rörlig, och i slutändan hade det kunnat kosta oss poäng om inte domaren sett missat en straff (väl) efter faul på – japp – Ogbu och om inte DG hade stått för en ganska sinnesjuk 70-meterslöpning på stopptid där han med boll kutade ifrån alla och borrade in 2-0.

Efter att vi vann hemma mot Jönköping 2013 åkte vi till Sundsvall och förlorade. Inte ens en kalenderbitande forumkung tror på allvar att det gör någon skillnad inför nästa match men fan vad det har varit trist att möta Sundsvall på sistone. Tre raka förluster och två raka 1-o-förluster på bortaplan. Å andra sidan har vi reagerat bra. Båda mötena spelades i mitten av augusti och båda fick som resultat att vi inte förlorade en ytterligare seriematch på hela säsongen.

Jag räknar med samma ÖSK-uppställning som i de två senaste matcherna. Ungefär samma spelplan. En backlinje och ett anfallspar som finner varandras positioner bättre och bättre. Jag vet inte mycket om Sundsvall 2016. Men jag vet att de senast besegrade Malmö borta. Jag vet att segerskytten var en viss inhoppande Shpetim Hasani. Och så finns ju han Eklund fortfarande där för att vinna bollar i luften. Jag hoppas att vi inte petar ut bollen till hörna på måndag. Förutom det kan jag bara känna tillförsikt.