Ex Post, Ex Ante

Nytt koncept här på bloggen. Målsättningen är ett inlägg mellan varje match. Reflektioner från matchen som gick och tankar inför den som ska komma. Högt och lågt, mest högt som ett wobblande inlägg i Tommy Ståhls anda ska vara. Men förhoppningsvis stannar användningen av latin vid rubriksättningen.

Det här första inlägget ska alltså handla om matchen mot J-Södra och framåtblick mot Sundsvallstrippen på måndag.

Vi börjar med J-Södra, säsongens första hemmaseger och J-Södras första allsvenska förlust sedan 1969. Ett möte som jag tidigare förknippat med sommarfotboll och debuter. Dubbelmöte 2006 med succédebut av Glenn Holgersson och 6-0 hemma och sedan ett svängigt 3-3 borta. Hopp till 2013, första matchen efter sommaruppehållet och en av de konstigaste matchningarna av ett ÖSK-lag jag sett med tre debutanter i Pode, DG och Dajje, en massa andra förändringar, väntad förlust, väntad kritik på Svartvitts forum och väntad kontraattack från Axén där uttrycket ”forumkungar” myntades eller i vart fall etablerades. Ett par veckor senare, mycket skönare minnen när Nordin äntligen drog på sig den svartvita tröjan igen. Vi vann, så klart.

Nu ska jag försöka komma till måndagens match. Eller vänta. Vi backar lite igen så att vi vet varifrån vi kom. Från premiärbesvikelsen efter överladdningen (tack Svartvita i Stockholm för bussresan, tack Kubanerna för tifot) med de dubbla blå-blå förbackslinjerna, de spottande hundarna, den efterföljande stelkrampen på planen och på stora delar av Västra stå, den brobergska bristningen, den bristande markeringen på defensiva fasta, min mössa över huvudet på slutet, överreaktionerna om spruckna ballonger och söndrad fotbollskultur efter matchen. Via aprilvädersfotbollen i Helsingborg, ny markeringsmiss på hörna, ny misär i anfallet till en början men sedan återuppbyggnadens start bredvid cementblandarna på Olympia, igångsatt med en slalomdribbling av Astrit efter 40 minuter som tände hans säsong, väckte de förstenade lagkamraterna, dekapiterade Medusa och förde tankarna till svampskog, singlande färgglada löv och svartvita höstsegersviter. Plötsligt var vi laget som ser det möjliga, som utsöndrar känslan av oövervinnerlighet.

Där var vi när J-Södra kom på besök. Med Astrit igång. Med en het Rinne, en Ring som snabbt studsade tillbaka efter en tung debut, en Nordin som tar maxlöpningar med kramp, en Crespo som öppnat målkontot. Mot en testosteronfylld nykomling som var vänlig nog att bemöta oss med en hög press. Oj vad jag gillar lag som spelar med hög press mot detta Örebro SK. Det tog ett litet tag att nysta upp pressen, Jönköping gjorde inget dåligt jobb, men så småningom började chanserna regna ner. En Crespo som kom rätt i position när ytorna plötsligt uppenbarade sig, som vann bollarna men som inte gjorde målen. En Kalle som kom närmre det området han trivs i. Som inte heller gjorde målen. Ett innermittfält som dominerade och en Astrit som gjorde skillnanden. Målet. Med högerfoten. Och sedan nästan en till. Med högern. Igen. Av en kille som hellre Rabonasparkar än skjuter inlägg med högern i vanliga fall. Det började kännas lite som när Ronnie O’Sullivan känner sig för överlägsen mot världens nästbästa och radar upp ett century breaks med vänsterhanden (en lite oväntad Snookerliknelse, men ni som sett och kan er the Rocket kommer ge mig pluspoäng). Det var till slut ett överlägset ÖSK som borde dödat matchen där och då.

J-Södra var inte förmögna att skapa någonting under den första timmen. Sedan kom Ogbu in. Ett försvar som fram tills dess sett hur solitt ut som helst blev virrigt så fort Ogbu gick in i boxen. Stark, rörlig, och i slutändan hade det kunnat kosta oss poäng om inte domaren sett missat en straff (väl) efter faul på – japp – Ogbu och om inte DG hade stått för en ganska sinnesjuk 70-meterslöpning på stopptid där han med boll kutade ifrån alla och borrade in 2-0.

Efter att vi vann hemma mot Jönköping 2013 åkte vi till Sundsvall och förlorade. Inte ens en kalenderbitande forumkung tror på allvar att det gör någon skillnad inför nästa match men fan vad det har varit trist att möta Sundsvall på sistone. Tre raka förluster och två raka 1-o-förluster på bortaplan. Å andra sidan har vi reagerat bra. Båda mötena spelades i mitten av augusti och båda fick som resultat att vi inte förlorade en ytterligare seriematch på hela säsongen.

Jag räknar med samma ÖSK-uppställning som i de två senaste matcherna. Ungefär samma spelplan. En backlinje och ett anfallspar som finner varandras positioner bättre och bättre. Jag vet inte mycket om Sundsvall 2016. Men jag vet att de senast besegrade Malmö borta. Jag vet att segerskytten var en viss inhoppande Shpetim Hasani. Och så finns ju han Eklund fortfarande där för att vinna bollar i luften. Jag hoppas att vi inte petar ut bollen till hörna på måndag. Förutom det kan jag bara känna tillförsikt.

 

Apokalypssvenskans ryttare

Idag fick jag en mycket vacker ÖSK-gåva från min bästa ÖSK-vän. Ville börja med att säga det. Förhoppningsvis kan jag säga mer om det en annan gång.

Senast skrev jag något om att ÖSK blir sämst sjua men att det inte finns något tak uppåt om alla stjärnor står rätt. Så känns det fortfarande. Men det finns orosmoln där uppe. Och ibland hör jag dem dundra, som klapprande hovar. Förkunnandes hot som kan släcka vad som faktiskt är förutsättningar för en lysande säsong. Av miljoner saker som kan gå fel sticker tre ut för mig.

Fjolårets nykomling på den svartvita fanhimlen – Thom Höglund – valde att klä sin kärleksdeklaration i färgsprakande liknelser om nyanser vi inte behöver i en svartvit värld. Jag vill inte vara sämre när jag nu försöker iklä mig rollen som domedagsprofet, och spär dessutom på med högtravande försök till analogier om ryttarna i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel. Vi får se hur det går.

Den röde ryttaren – kriget

Behöver vi oroa oss för krig i en trupp som sprudlar av god sammanhållning och som leds av den mest karismatiske och populära lagbyggare vi haft så länge jag följt ÖSK? Så klart inte. Men det finns ett hot mot harmonin och det är kontrakten. Ni vet redan. Astrit, Crespo, RÅP, Kalle, Dajje, Moberg, DG, Nordmark, Ring, Ekstrand-Hamrén. Mer än hälften av truppen sitter på utgående kontrakt, och några är riktigt tunga. Värst kan det så klart bli nästa år (tänk er om vi gör succé och sedan finns inget lag kvar). Men kontraktssituationen kan bli ett problem redan i år. Det känns lite kusligt 2011 om man tittar på den stora kapaciteten och kontraktsstrukturen i truppen. Vi lärde oss då: det blir inget bra om majoriteten av nyckelspelarna går runt och funderar på nästa steg, om vissa smiter iväg och skriver kontrakt med en annan klubb när tillfälle ges.

Vem stoppar den röde ryttarens långa svärd? Sköldmark så klart (där satt den). I julas pratade han om ett gäng förlängningar innan allsvenskan startade. Vi fick Rinne på en gång. Sedan ingenting. Att Axén skämtade om RÅP:s kontrakt på upptaktsträffen ser jag som ett gott tecken. Jag hoppas på fler, snart.

Den svarte ryttaren – svälten

Det blir ingen vidare analogi det här heller eftersom jag faktiskt inte ser någon risk för måltorka eller torftig fotboll. Den lagdel som kan leda till poängnöd (ni ser att jag försöker bända in en liknelse) är försvaret. Eller lagdel är fel att säga, alla spelar såklart försvar. Och försvar är fel att säga, vi ser bra ut i det etablerade försvarsspelet. Men det känns lite osäkert på defensiva fasta (se där kom en alltför göteborgsk svältliknelse alldeles av sig själv) och ännu mer osäkert vid snabba omställningar bakåt. Kanske lite konstigt med den speed vi har i Dajje och Almebäck, men det där man säger om svagaste länken passar väldigt bra vid försvarsspel och särskilt vid fasta och omställningar när man-man-momentet ofta blir väldigt tydligt. Och även om det inte finns någon permanent svag länk räcker det med att svagheten blottas lite då och då. En markeringsmiss vid hörna. Ett slarvigt uppspel när hela laget flyttar framåt. Ett felaktigt val att stöta istället för att falla.

Det där ska jag inte låtsas att jag kan särskilt bra men så här är det ju: det är lite skit samma om man är en grym back i 88 minuter per match om man är kass i två. (Glenn Hysén körde den motsatta liknelsen om anfallare. I varje match han någonsin kommenterade. Det var inte bättre förr.) Likväl: vi såg alldeles för många alldeles för kostsamma försvarsmissar förra våren och det får inte hända igen. Det kändes skönt att Axén tog upp försvaret i intervjun före Mariehamnsmatchen. Det kanske var bra att vi sedan släppte in de mål vi gjorde. Alex vet så klart hur man gnuggar bort hotet från den svarte ryttaren.

Den gulbleke ryttaren – döden

Ok, det blev inte riktigt bra den gången heller. Döden är för dramatisk och för ingripande för att skämta om, men låt oss döpa om den här ryttaren till skadehelvetet. Det finns bättre back-up än förra säsongen, men samtidigt: så illa var det inte på skadefronten förra året. Crespo så klart, jätteilla men bara ett fall, Moberg från och till, annars var väl i princip alla med? Det kan faktiskt gå mycket sämre än så. Vi får hoppas att fys-Jimmy har sett till att alla gjort sin läxa. Det känns så. Bättre om försvaret mot den gulbleke ryttaren istället för på en skör tråd hänger på ett riktigt slitstarkt, lite illaluktande och eventuellt likaledes gulblekt gummiband från GiH.

Den (svart)vite ryttaren – segraren

Nu beskriver apokalypsen som tur är fyra riddare. Och den svartvite ryttaren med häst, som drivs på av Astrits magiska trollspö till vänsterfot, som har Crespos muskulatur, Dajjes och Almebäcks fart, RÅP:s bestämdhet, Hagges vilja, Nordins vision… Den liknelsen sitter ju faktiskt. ”Och han som satt på den hade en båge, och en segerkrans [kanske avses här en avrakning av ett rejält skägg] gavs åt honom, och han kom fram som segrare”. Det låter rätt. Så måste det bli.

Glöm alla de andra. Apokalyps en annan gång.

På riktigt

Jag hittar gamla ÖSK-gnuggisar och låter dem bepryda hela min familj. Jag skriver Facebookinlägg om att jag ser korsningar av Axel Käll och Jacob Rinne på tunnelbanan. Jag skriver tjatiga email till vänner om att de ska handla presenter till Alla hjärtans dag i ÖSK:s webshop, att de ska investera i Klubb Orvar. Allsvensk abstinens. Försäsongsfrustration. Jag kan inte hålla mig längre. Och nu börjar det. På riktigt.

Egentligen var det sämre ställt förr. När säsongen var slut var det inget mer ÖSK. På hur länge som helst. Något nyförvärv här och där kanske. Några korta referat från ett par försäsongsmatcher. NA:s bilaga Avspark precis innan seriestart. Men då stod tussilagon redan i dikeskanten, då hade gatukontoret redan sopat bort gruset från vintersandningen och det gick att åka skateboard igen.

Nu har vi studiosändningar, tramsiga fora för fansen, rykten överallt, presskonferenser på nätet, alla försäsongsmatcher på tv, bloggare som rapporterar från träningar. Försäsong 24/7.

Det är ju det som gör att det är svårare att hålla sig nu. Om den svenska fotbollen tidigare gick i total idé (förutom att spelarna sprang i elljusspår, hela tiden) så är man nu som supporter ständigt lite småfluffad. I ständig längtan efter att strålkastarna ska slås på. På riktigt.

För visst har det sin charm att se Almebäck dra på sig tröjan inför en hänförd presskårAnders Uddling. Visst är det fantastiskt att se Crespo göra mål igen, att se den unge Walldén ta för sig på högerkanten, visst är det ännu större att se Dajje sprinta ikapp Hulk och ge honom en axel mot axel så att han flyger av sidlinjen. Men det är fortfarande inte riktigt på riktigt.

Cupen är på riktigt, och därför behöver vi bara vänta till sportlovet innan det faktiskt blir allvar. Derbyt mot BK Forward är på riktigt för första gången sedan typ Bengt-Erik Gårdefors tid. Jag är tokladdad (även om det låter lite lamt om jag tillägger att jag får se matchen i efterhand på nätet eftersom jag ska på släktmiddag).

En annan grej man gör när man bara längtar efter säsong är att älta elvor. Jag somnar på natten genom att först gå igenom min ultimata startelva och bänk. Sedan låter jag en spelare, en ny varje kväll, bli skadad, sedan en till sedan en till och så vidare tills jag somnar. Det är en bra övning för att testa truppens bredd. Det dröjer i vissa fall inte länge förrän vi skrapar på botten igen.

Och då borde man kanske bli rädd och sömnlös. Ska vi få en sådan där vår igen? Vad händer om RÅP går sönder? Hur lång tid tar det för Astrit att rulla igång efter en skada under hela försäsongen? Är Crespo fortfarande samma spelare och håller kroppen? Är Almebäck ens bra efter ett par varv neråt i en negativ spiral av klubbyten? Varför är Sema borta så länge när vi bara trodde att han sträckte framsidan av låret?

Men jag sover gott (tills mina barn väcker mig). Jag känner mig trygg i att vi kommer att vara minst ok, och att slagläget finns till något mycket större. Om alla stjärnor står rätt är det här ett bättre lag än det Norrköping som vann SM-guld 2015, och konkurrensen är inte väsentligt förändrad. Men det finns många stjärnor på himlen och mycket kan slå fel så egentligen är den första delen av min profetia den jag måste försvara. Den att det kommer att bli minst ok. Hur kan jag utlova det när truppen har samma bräcklighet som förra året?

Tre saker gör truppen 2016 till något annat än 2015.

  1. Det finns tillräckligt många spelare som kan avgöra matcher framåt. Alla kommer inte att vara skadade eller ur slag.
  2. Vi har en annan trygghet i mittförsvaret. Tänker inte bara på Almebäck här, Hines-Ike har sett Alessandro Nesta-trygg ut i det låga försvarsspelet.
  3. Om truppen hamnar i en skadesvärm så är junisarna redo. Det finns en annan känsla där i år. Visst, vi kom ingenstans mot Bröndby men så där många junisar kommer inte att behöva spela på en gång. Och tillräckligt många är bra nog för att fylla en lucka, eller tillräckligt bra för att pressa A-lagsspelaren som istället får chansen att göra det där lilla extra.

På den grunden säger jag att ÖSK blir sämst sjua. Men det finns inget tak för hur långt vi kan gå. Det är det som är det finaste med säsongsstarten. Alla kan drömma om guld. På tal om det. Nu ska jag gå och sova. Och inatt låter jag nog ingen bli skadad. Det är sent och imorgon tas en elva ut av Axén ändå. På riktigt.

Slutligen. Kubanernas insamling för biljetter till flyktigbarn och den respons kampanjen fått. Det är på riktigt på riktigt. Vill man inte köpa presenter till sin käresta i ÖSK:s webshop så hoppas jag att man visar sin kärlek där.

Vi blev höstlegender II

Så gick en till allsvensk säsong som för ÖSK återigen blev alldeles unik. Förutom att den var nästintill identisk med den senaste. Bara ännu lite mer unik.

ÖSK är ett höstlag. Så var det redan under de första allsvenska åren jag upplevt, på slutet av 80-talet och början av 90-talet, och så har det fortsatt med vissa undantag men också galna toppar som 2008, 2014 och 2015. Frågan alla ställer sig är varför det blivit så extremt de senaste två säsongerna.

Den där sanningen om att vi är ett höstlag kanske påverkar det som ofta brukar kallas klubbens DNA. En nedärvd sanning som gör att spelarna på hösten får det där lilla extra självförtroendet som gör att en frisparksklackstyrning går stolpe in på ett sätt som den aldrig gör på våren. Som gör att man springer bort smärtan från en smäll över knäet istället för att vara borta minst en månad om smällen kommit en millimeter mer åt vänster.

Självförtroende verkar också vara något som blir extremt utslagsgivande i lag ledda av Alexander Axén. Han pratar mycket om det, hans läromästare Benny pratade mycket om det, och hans lag hamnar i galna vinststim när spelarna förefaller tro att de är highlanders, men också i djupa dalar när spelarna snarare verkar tro att de är västeråsare. Kanske är det sättet vi spelar på som kräver en stor tilltro till sig själv och till spelet. Lågt försvar där alla måste ligga rätt, massor av tålamod och sedan frejdig men koncentrerad omställning med stora krav på noggrannhet.

Men det finns något mer. ÖSK påminner mig om min största speedwayidol genom tiderna, Indianernas Henka Gustavsson. I en sport där starten är allt lyckades han tillhöra världseliten fastän han knappt vann en enda start. I sista kurvan hittade han något spår som ingen annan sett, vred om gasen och körde ofta förbi alla. Han tillhörde världseliten. Hade han vunnit tillräckligt många starter hade han varit bäst i världen.

Henka var min idol men han gjorde mig också förbannad. Under min tid på Nerikes Allehanda minns jag en intervju med Henka som jag visserligen inte gjorde själv men har fått återberättad för mig. Frågan var hur mycket Henka tränade starter. ”Egentligen inte alls”, blev svaret.
”När jag står på startlinjen känner jag ändå om jag kommer att ta starten eller inte”. Jämför det med Ingemar Stenmarks ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Två olika sätt att se på fatalism. Henke blev aldrig bäst. Ingemar blev det.

Att borra ner blicken och kötta så in i helvete är ett säkert och nödvändigt framgångsrecept om man vill bli bäst. Men som fotbollsklubb måste man också lyfta blicken och se till helhet och vision.

”Ifall man formulerar sina mål utifrån de resurser man har finns risken att målen blir mediokra, avtändande. Jag tror i stället på att börja i andra änden, att skapa sig resurser utifrån sitt mål.”
Orden är Lars-Erik Uneståhls, psykologen som hjälpt det svenska U21-landslaget till guld mot alla odds. Jag älskar dem. Jag omfamnar dem. Jag överräcker dem härmed till Örebro Sportklubb: styrelse, VD, Mr Sportadministration, tränarduon, spelare, materialare, kubaner, surgubbar i keps på långsidan, alla.

Det är precis så som Örebro SK måste lära sig att agera. Inte bara reagera. Jag tror att en stor del i vårimplosionen och höstexplosionen ligger där.

Vi har under fyra säsonger i rad haft ett klart bättre sommarfönster än vinterfönster.

Jag inser att det kan vara lättare att trots tunn plånbok hitta kap i sommarfönstret. Att korttidslån eller kontrakt på potentiella assistkungar som Sobralense och Ajdarevic inte kan fyndas på julrean. Att Brobergar, Normarkar, Pärlor och för all del Gerzicar i mars känner att ”i år får jag chansen, jag stannar”, men sedan blir bänknötarcyniska och sugna att pröva något nytt. Jag förstår allt det där.

Och jag vill tokhylla ÖSK för hur man hanterat sommarfönstren under senare år. För i tiden fick vi youtubespelare som sköt sönder rutorna på kansliet i juli. Nu får vi ettriga målsprutor, sublima passningsfötter och massor av poäng. Hatt av för det. Men en fråga som gnager är den här: hade vi gjort dessa smarta investeringar om vi inte haft kniven på strupen? Eller hade vi, som i vintras, tyckt oss inte ha råd med mer än en Michael Seaton?

Vad gör vi åt saken? Hur får vi Örebro SK att fortsätta göra sistavarv som Henka, men från ett startläge där vi faktiskt kan åka förbi alla?

Jag fick i mitt jobb nyligen tillfälle att läsa om ”Big, Hairy Goals”. Man bestämmer sig för att uppnå något som verkar nästintill omöjligt, inom en överskådlig framtid. Man kommunicerar det. Och sedan gör man det. ”We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard”. Företag som brutit ny mark har ofta börjat med en sedan målsättning.

Sådana målsättningar kommer även från ÖSK från och till. SM-guld inom fem år var en klassiker. Tyvärr har det inte alltid känts som om vi trott tillräckligt på det för att ta nästa steg – att skapa förutsättningar efter målsättningen. När vi är nere för räkning ser vi till att resa oss. Men när vi står upp jabbar vi istället för att gå på knock.

Simon Åström kom som ett yrväder en höstdag, kanske inte med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen men ingen magnetröntgen eller EKG behövdes för att se att vi fått en VD med ett hårt bultande svartvitt hjärta. Simon levererade skarpa analyser, spännande idéer, stora målsättningar. Simon spände bågen. Simon drömde större. Simon talked the talk. Vi lyssnande med honom. Nickade. Höll med. Strödde palmblad i hans väg när det var time to walk the walk.

Klubben har fått ordning på skutan men de stora idéerna har vi inte sett förverkligas. Här kommer en dåligt underbyggd teori: i Örebro SK har man visserligen ingenting emot stora ord men när en spoling till VD lanserar lite större men handfasta idéer utanför de vanliga ramarna så faller man tillbaka på den närkingska arvssynden, inställningen att det är lite lugnare och säkrare att luta sig bakåt och säga att det inte är realistiskt än att säga ”kör!”.

Jag är övertygad om att Simon Åström faktiskt formulerat handgripliga idéer också. Min känsla är att han fått mothugg på de större idéerna medan de mindre och mindre kontroversiella välkomnats.
Jag vill med detta inlägg återuppliva Simons entusiasm och återinstallera honom som visionär för nästa nivå, inte en administratör som håller oss stadigt på backen. Jag vill formulera ett virtuellt plakat där det står ”Simon says- we do!”
Pengar är den stora frågan. Pengar finns. Det är bara att vi inte har dem än. Men för att få en storsponsor istället för småkladd på våra tröjor, för att hitta finansiärer som kommer att tro på avkastning, måste vi vara modiga. Det är dyrt att satsa och förlora. Men att aldrig ta ekonomiska risker förrän vi är så utsatta att vi inte har något val är också dyrt. Och i det förra läget finns också chansen att vinna. Med lite tur. Och ju hårdare man jobbar ju mer tur har man.

Så mitt budskap till Simon Åström är det här. Gå ut i världen och predika ÖSK-evangeliet för hela skapelsen. Sprid budskapet att i Örebro finns ett lag med Sveriges charmigaste ledare, som pratar i rubriker men som fyller dem med djup och substans, och som skickar ut ett gäng gladiatorer som spelar en disciplinerad men chansrik och attraktiv fotboll. Ett lag som med en handfull miljoner till kan spetsa med Ajdarevic som efter en vinter med Fys-Jimmy är landslagsbra. Som har målvakten som troligen kommer att vakta målet i OS. Ikonen Nordin Gerzic som får magiska krafter av den svartvita tröjan. Kantillern Broberg som skjuter på allt och gör snygga och många mål. Sveriges snabbaste högerback. Ett lag med lokal prägel som är Ajdarevics påskrift och en mittback av högsta klass från att utmana om SM-guld. Inte om fem år. Nu. Norrköping gjorde det i år. Kalmar 2008. Elfsborg gång efter annan. Och de två senaste höstarna visar att ÖSK har den potentialen.

Prata med många. Gå till de största företagen. Säg till framtidsföretaget att satsa på vår ungdomsakademi. Erbjud dem att köpa akademins namn och bidra med stipendier till talanger vars familjer inte kan betala 12 000 per år. Erbjud procent på avkastning från spelare från akademin som säljs vidare.

Vi kan och ska fortsätta prata även med fiskförsäljare. Men vad vi behöver är ett säljbudskap som kan locka en aktör med stora muskler och djupa fickor att satsa på Örebro SK. Kanske är Lagardère de som ska göra det. Det är i alla fall ett sätt att drömma större och jag gillar det.

Då kan vi skapa förutsättningar efter vår målsättning. Och jobbar vi tillräckligt hårt får vi den tur vi behöver för att nå dit. Då går vi om alla i sista kurvan. Då blir vi legender. Året om.

Medvind

Tommy S har för mycket att göra i livet och svårt för att hålla sig kort när han skriver om ÖSK. Svårförenligt. Men nu ska jag testa krönikeform lite som Mats Olsson på 80-talet. Kort, ryckigt. Men i ett försök att slänga ur mig poänger som är någorlunda väl underbyggda (jag kommer t.ex. inte att skrika Rajalakso till landslaget).

Jag har dessutom väldigt svårt att skriva om ÖSK i motvind. Jag kan inte gärna kalla mig för medgångssupporter. Det ligger en motsägelse i begreppet medgångssupporter och ÖSK:are så jag behöver inte utveckla det ytterligare. Men jag vill bara stänga av efter en förlust. Datorn, mig själv, livet.

I somras försökte jag skriva i motgång, och det blev bra. Jag utgår ifrån att det var min svada här efter Halmstadsmatchen i somras som startade uppryckningen. Den och ÖSK-supporten Gustav som jag besjungit här tidigare.

I år har det inte varit lika lätt att peka på vad som är fel. Plötsligt blev vi bara dåliga. Tunn trupp, så klart. Och Crespos skada. Tänk er de första två matcherna, mot IFK och IFK. Visst hade en hel Crespo tryckt in en segerboll borta mot Peking, och sedan sett till att vi fått minst en poäng i hemmapremiären? Och då tror jag inte att vi sjunkit ihop till det räddhågsna följet vi förvandlades till i matcherna därefter.

Försvarsspelet drabbas när vi inte har tryggheten att vi har en snubbe som kan dela på floder och göra tre mål på en kvart längst fram.

Jag tycker att ÖSK:s ledning gjort vad de kunnat givet den dåliga ekonomiska hand som tilldelats oss, och dråpslaget som Crespos skada innebar. Men vi måste se till att hitta pengar nu. Återkommer till det.

Jag tycker också att Axén gör det mesta rätt. Men det är en grej:

Jag gillar Jacob Rinne. Jag är väldigt glad över hans högst välförtjänta plats i U21-EM. Men så här är det: med Jansson som startmålvakt har ÖSK över 29 matcher tagit 50 poäng. Topplagsbra. Översätter vi Rinnes 12 matcher från start med fem poäng till motsvarande 29 matcher hamnar vi på knappt 13 poäng. Toksistdåligt. Jag tycker att det avgör målvaktsdebatten. Visst, det har funnits andra faktorer som spelat in men vårt försvar med Rinne tenderar att bli virriga höns. Jag tycker därför att det var fel att byta målvakt när vårt spel gick i stå.

Men spelaren som haft mest positivt inflytande på resultatet i år är inte Jansson utan Hagge. 5 matcher från start med 8 poäng som resultat (vi har samlat in 1 poäng på övriga 6). Kanske var det också fel att bänka Hagge i början av säsongen, när Moberg var skadad. Kanske är det alltid fel att bänka Hagge.

Men nu är Hagge med och det går uppåt och framåt. Medvind. Och det känns som skutan vändes på ett gediget sätt. Förutom nämnda målvaktsbyte var det små, nödvändiga justeringar, tålamod, och en jävla rökare till cupfinal (det var det ju) som fick oss att hitta tillbaka. Nu har vi ett sargat Helsingborg som i allsvenskan inte slagit oss i Örebro sedan 2000. Och sedan HBK som ligger bakom oss. Vinner vi båda har vi fler poäng än efter 13 omgångar förra året.

Och ett helt annat läge. Nu känns det för första gången på länge som det finns fler än 11 som är kapabla startspelare. Särskilt centralt finns riktig konkurrens.

Wiktorsson och Eidur kan nog få turas om en del, Wiktorsson är bra när vi ligger lågt, Eidur tillbaka i form är en tillgång när vi spelar lite högre och aggressivare. Som jag tror att vi ska göra mot HIF.

Med Nordin som utbytesstudent på topp har både Nordmark med sitt haschrökarlugn och Nkili med sin aviga men ofta vägvinnande still gjort ett case för sig själva centralt på mitten (efter att ha spelat bort sig från andra positioner).

Längst fram är det tror jag att Kalle får ge vika för herrar Gerzic/Pode som rullat igång nu. Vilket par. Lite som Zola/Stoitjkov i Parma på 90-talets mitt (de har också lirat mot HBK för övrigt, utan större framgång förvisso). Så länge yttermittfältarna löper som de gör nu (RÅP för gärna ta fart centralt också) kan det här bli bra.

Vändningen vi gjort har skett med fjolårets trupp. Minus Wikström, Sobralense och Crespo. Det är ändå ganska bra gjort.

Men om vi inte breddar i sommar kommer vi att gå nya kriser till mötes i höst. Crespo kanske är på väg tillbaka, vi hoppas men det är allt vi kan göra. Men vi behöver en riktigt bra spelare till, någon som gör Sobralenseskillnad. ÖSK har ofta häcklats för sina sommarförvärv men faktum är att dagens trupp i mångt och mycket är byggd kring sommarfönstret. 2011 Eidur (första vändan), 2012 Crespo (första vändan, med Hasani), 2013 Nordin (andra vändan), DG, Pode och Björnquist (och på sätt och vis även Rinne), 2014 Nordmark (med Sobralense). Så jag hoppas att vi har något på gång denna sommar också. Hoppas. Och tror.

Det blev ju inte så kort det här. Nåväl.

Far ut på djupt vatten och lägg ut era nät till fångst

Det är faktiskt inte länge sedan den fanns. Den där känslan. Odödlighet. Ouppnåbarhet (om det är ett ord). Sublimitet. När Kalle Holmberg den 22 mars klev upp bland och sjöng med Kubanerna efter semifinalsegern mot Elfsborg var känslan att inget kunde stoppa oss. Transfersäsongen hade inte levt upp till förväntningarna. Crespo hade åkt på en svårdefinierad ”underkroppsskada”. Sobralense hade valt bort svensk vinter för norra Brasiliens plaststolar, frigolitskyddade öl och vedervärdiga Forro från osynkade bakluckehögtalare. Klubbkassan gapade tom. Truppen var tunn.

Inget av det där bekom oss då. Vi hittade sätt att vinna de matcher vi spelade ändå. Örebro hade av sina senaste 19 matcher i cup och allsvenska vunnit 15. Alexander Axén framstod mer och mer som oövervinnerlig. Kubanerna publicerade inför påskhelgens allsvenska start kampanjen ”den första måltiden” med Axén som Jesus i en förträfflig karikatyr. Det kändes som en välbalanserad liknelse. Då.

Men påsken kom. Den allsvenska säsongen startade och vi kom snabbt tillbaka på jorden igen. Moberg fick en hjärnskakning och utan honom vid sin sida blev försäsongsutropstecknet Eidur ett stort frågetecken. Crespos konvalescens visade sig bli mer långvarig än vi hoppats. Hans ersättare har knappt rört bollen och sitter nu fast på bänken. Pode sprang med virus i kroppen så långsamt att det knappt ens gick att bedöma hans riktning. Bollen gick, såväl bildligt som bokstavligt, stolpe-ut. Självförtroendet försvann. Plötsligt var det lag som skulle bli allsvenskans överraskning ett dåligt fotbollslag som inte förmådde etablera ett eget spel, som inte kunde göra mål på sina chanser och som gick bort sig i försvaret. Hösten 2014 och cupvåren var bortbytta mot brave new bizarro world.

Truppen var synad. Axén kanske inte kunde göra vatten till vin ändå.

Det har varit en jobbig tid. En tid när man tänker på att inte tänka på ÖSK när man går och lägger sig för då kan man inte sova. En tid när en liten ångestpil skjuts igenom kroppen så fort en webbsida med ÖSK information laddas. Tänk om det inte vänder?

Tillbaka på jorden på påskdagen och framåt, alltså. Men idag, 40 dagar senare firar vi Kristi Himmelsfärdshelg. Och denna helg avslutas, söndagen den 17 maj, med cupfinal i Göteborg. Mot ”Änglarna”. Och då blir Tommy Tvivlaren en hopplös romantiker igen, och jag tänker fan inte stå med fötterna på jorden.

Nu ska vi vinna. När det börjar framstå som om inga bollar alls fångas av motståndarnäten ska bege oss långt bort till fiskarestaden. Och vi ska lägga ut våra nät till fångst igen. Och vi ska åka hem med det där jävla cupenguldet.

Hur det ska ske? Det vet jag inte. Men kunde Jesus med Lasarus kan Alexander Axén väcka nytt liv i Örebro SK.

Det är nu det händer! Vi ses på söndag.

Benny’s boys

Alexander Axén talar nyligen i en intervju i Nerikes Allehanda om ÖSK:s lokal prägel. Hur stor den är. Hur lite vi pratar om de talangerna i vi har och hur mycket vi pratar om de vi gått miste om. Jag kan förstå att det blir tjatigt. Men jag tycker faktiskt att vi kan prata om båda.

Tjat beror ofta på att frågor inte besvarats, eller att svaret helt enkelt inte duger för frågeställaren. Och Axéns kommentarer, även om jag håller med om det mesta han säger och tror hårt på honom som Örebros ledare, lämnar ändå den stora frågan obesvarad:

Hur kommer det sig att sig de fem klart mest framgångsrika aktiva spelarna från länet, varav fyra etablerat sig eller är på väg att etablera sig i landslaget, aldrig har spelat för Örebro SK?

Man kan inte vrida sig ur greppet genom att säga att de beror på olika omständigheter i de enskilda fallen. Fallen är för många. Det går inte säga att det inte fanns plats för någon sådan spelartyp just då. Spelare med exceptionell talang finns det alltid plats för. Gör det inte det får man skapa plats. Däremot kan skälet vara att man inte såg tillräcklig talang för att vilja chansa när spelartypen dessutom inte var vad truppen främst behövde just då. En förklaring, absolut, kanske en godtagbar ursäkt, men likväl ett misstag: med facit i hand hade vi gjort annorlunda. Och det är först när vi erkänner att vi inte agerade optimalt som vi kan rätta till något för framtiden. Det vet säkert Axén. Men så långe Örebro SK Fotboll inte svarar på frågorna på det sättet så kommer de fortsätta att ställas. Och så länge svaren uteblir eller blir svävande kommer vi fortsätta att spekulera. Här kommer mina spekulationer, min analys, och ett försök till ett konstruktivt förslag.

Låt oss börja med dem som inte valde ÖSK. Ni vet säkert vilka de fem jag pratar om ovan är:

  • Isaac Kiese-Thelin, örebroare och överraskningsman i Champions League, U21-hjälte i EM-kvalet, A-landslagsman, mångmiljonersförsäljning till Bourdeaux. Från emlig och gänglig till färgstark och dyr St. Emillion på mindre än ett år.
  • Jimmy Durmaz, örebroare som inte bara blivit landslagsman utan landslagsman som är bäst på plan i EM-kval mot Ryssland.
  • Ola Toivonen, degerforsare som skjutit oss till ett EM-slutspel. Han som varit kapten i PSV och landslagsman under hela Hamréneran.
  • Pierre Bengtsson, från Kumla, numera i Mainz. Numera hemmastadd i landslagstruppen och allt oftare startman.
  • Jiloan Hamad, öreborare som i och för sig fått en karriär att gå i stå efter att ha varit kapten i U21-landslaget och i SM-guldvinnande Malmö FF. Som också blir blågul om karriären får ny fart i Standard Liege.
  • Om ni vill kan vi lägga till ett sjätte namn, en spelare som visserligen inte nått lika långt som de övriga, och som förvisso spenderat lite ungdomstid i ÖSK. Jonathan Ring blir vårt sjätte exempel.

Visst är det orealistiskt att tro att alla skulle spela i ÖSK idag, men det vore inte alls orealistiskt, snarare logiskt, om de flesta eller till och med alla av dem hade tagit karriärvägen genom länets ledande fotbollslag ÖSK, bidragit till allsvenska framgångar och sedan genom försäljning och vidareförsäljningsklausuler genererat ytterligare inkomster för Sportklubben.

Varför blev det inte så i något av dessa fall? Varför har ÖSK inte fått fram en lokal talang som nått liknande framgångar (i alla fall i jämförelse med fem av dem) sedan Mattias Jonsson?

Alla dessa icke-ÖSK:are från länet har säkert fått frågan varför det aldrig blev ÖSK. Svaren har vad jag sett varit lite blandade, men om man ska hitta en röd tråd så är det snarare bristande uppvaktning från ÖSK:s sida än vackrare locktoner från andra sidan:

  • Norrköping var mycket mer intresserat”, sade Thelin. De såg talangen som ÖSK och många lokala kännare med dem missade, men det var Malmö FF som såg hur man bäst kunde utnyttja den;
  • Jag kommer att utvecklas mer här i Malmö”, sade Jimmy Durmaz när han fortfarande hette Touma. Durmaz verkar vara den enda som ÖSK verkligen försökt få till klubben;
  • Toivonen sjöng i princip Vulkanernas ”hata Örebro” till svar. Degerfors är en antagonist men spelare har gått i svängdörr mellan ÖSK och Degen på senare år. Den bäste tog en annan väg, Örgryte, MFF, världen. Sedan Tjerna har ÖSK:s inköp från östra Värmland Degenererats (i likhet med mina försök till ordvitsar);
  • Bengtsson norpades så tidigt från Kumla till AIK att jag inte ens sett något uttalande om ÖSK . I Danmark utvecklades han till den landslagsspelare han är idag;
  • Ring spelade i ÖSK Ungdom men har nu Toivonen-känslor för klubben: ”Så fort en annan klubb fick upp ögonen för mig blev jag en stortalang och då ville man ha kvar mig. Inte innan. Jag fick knappt starta i talanglaget. Jag gillar inte alls Örebro och hoppas att de förlorar alla matcher de spelar”, sade han 2014. Broar brändes, Ring gick till talangskolan i Värnamo innan han blev en nyckelspelare i Kalmar FF.
  • Hamad kände sig däremot ignorerad av ÖSK (ÖSK skyller på Forward och kan ha en poäng). Kloke Hamad valde att belysa problematiken från talangens perspektiv (till Svenska Fans för några år sedan): ”Det är inte bra att ÖSK väljer att plocka spelare utifrån framför de som redan finns på nära håll. Om de inte tar hand om de talanger som finns i staden så försvinner de kanske utomlands eller till andra klubbar i Sverige. Det är inte alla som klarar det. Det är tufft att flytta så långt hemifrån när man är ung, man är långt borta från familjen och har inte alls samma trygghet som om man bott kvar hemma. Samma kille som klarar att ta sig till allsvenskan med Örebro, kanske inte klarar att ta sig till allsvenskan i en annan stad”.

ÖSK har ändrat inriktning de från ett talangperspektiv bistra boströmska åren. Massor av unga talanger har rekryterats, flera har fått chansen i A-laget men ingen har riktigt brutit igenom taket som till exempel Kiese-Thelin, en man av samma generation som till exempel Kalle Holmberg som jag gillar, hoppas och tror på, men vars marknadsvärde om vi ska vara krassa är ungefär 5 % av Karlslundskollegan Kiese-Thelins.

Så låt oss titta lita inåt, på existerande talangverksamhet. Hur bygger man en spelare i A-landslagsklass? Jag kan inte svaret i praktiken men jag kan försöka att teoretiskt bryta ner processen i de rimligen nödvändiga steg som en klubb måste gå igenom.

Steg 1 är att hitta talangerna, genom att nyttja sina ögon och tentakler i den egna, den lokala och den regionala fotbollsmyllan (där man, precis som Hamad påpekade, har en naturlig konkurrensfördel). Jag vet inte hur systematisk ÖSK:s kartläggning är idag, men med den tränarstab vi har tror jag inte att vi har något problem att identifiera de som dominerar från 15-årsålden och uppåt. En viktig fråga är om det är rätt att vänta så länge, låta den lokala juniorfotbollen förbli konkurrensutsatt, eller dammsuga den lokala marknaden på bolltrollare redan från 10-årsåldern? Det ligger en del frågor som är större än den sportsliga framgången i de diskussionerna, frågor om i vilken ålder det är rimligt att skicka bästa polare som älskar fotboll till olika lag i olika stadsdelar för att den ene bedöms som en större talang än den andre. Vi ska prata om hur man fostrar spelare här nedan men vad gäller själva kartläggningen av lokala talanger som detta steg handlar om ser jag inget problem med att ÖSK håller god koll även på riktigt unga talanger.

Steg 2 är att utvärdera varje enskild identifierad spelare, att kartlägga vilka som har den naturliga talangen för spelets teknik och taktik, de fysiska förutsättningarna för att bygga upp och underhålla en kropp som är tillräckligt uthållig, snabb, stark, kanske stor, spänstig och tålig för att hålla på en högre nivå, och psyket för att orka fokusera på hela resan dit, klara pressen att prestera när man väl är där och sedan fortsätta att jaga segrar. Här vet jag inte hur bra ÖSK är, men vi kan konstatera att oslipade diamanter som Hamad, Toivonen, Bengtsson, Ring och Kiese-Thelin silats bort – åtminstone från listan över vad som är hösta prioritet – och fortsatt nedströms där någon annan plockat upp dem. Om man återkommer till åldersfrågan tror jag att man ska se lite olika på vilka kvaliteter man söker beroende på hur gammal spelaren är. Bolltalangen och kroppskoordinationen kan man kanske se redan hos en åttaåring, men fysik och mental kapacitet tycker jag att man ska vara försiktig med på ett tidigt stadium. Men om någon tidigt visar sig villig att jobba hårt, då är det viktigt att ge barnet den chansen.

Steg 3, när man vet att man är intresserad, är att övertala spelaren (och dennes rådgivare) att den bästa platsen för utveckling är hos Örebro SK. Att sprida ÖSK-evangeliet över regionen i allmänhet, och att kunna frälsa de utvalda i de enskilda fallen. Employer branding och sales pitch, om man vill prata mangement-svenska. Här verkar vi alltså försökt och missat med Durmaz.

Den där nästan nonchalanta inställningen som det tidigare ryktades om är jag säker på har försvunnit. Axel Kjäll fick i Erik Wärlegårds utmärkta studioprogram i höstas tittarfrågan ”vad kan ÖSK erbjuda som inte andra klubbar har – hur blir vi konkurrenskraftiga?

Svaret var knappast det en managementkonsult hoppas på när han pratar employer branding och pitch: ”Vi har ganska mycket som vi kan bli ganska mycket bättre på. Vi kan få ett tydligare koncept som vi jobbar efter. Vi kan ha en bättre apparat runt hur vi gör med de unga spelarna”. Sedan lyfte han fram det positiva i att kunna erbjuda unga spelare att vara med på träning och ibland allsvensk bänk (när A-lagsspelarna varit tungt skadedrabbade – om vi ska vara ärliga – har inte varit mycket av den varan på sistone), innan han konkluderade att ”jag är den första att säga att vi kan bli ännu bättre, och för det behövs det kanske en lite vassare organisation och lite vassare saker runt […] det finns många klubbar i Sverige som har en större apparat och som jobbar bättre än vad vi gör, och vår strävan är att bli bättre där, absolut”.

Ärligt, insiktsfullt, men inte särskilt inbjudande om man är 16, bäst i stan och vill uppåt, framåt. Axel har en mjuk och vän stämma så det låter inte så, men i det där uttalandet ligger en del kritik. Och, om jag får tolka lite fritt, det lite sorgliga budskapet är att just nu kan vi inte ge stora talanger budskapet ”kom till oss, vi kan ge dig de bästa möjligheterna”.

Det måste vi kunna göra, utan darr på stämman. Annars kommer vi att misslyckas med att locka talanger om andra intressenter finns.

Men Kjälls uttalande handlar inte bara om vad vi kan säga till talanger som vi vill få till ÖSK, utan också vad som faktiskt händer med de som kommer hit.

Steg 4 i processen är den viktiga, långa transportsträckan, där vi faktiskt gör fotbollsspelare av talanger. Där vi utvecklar talang, fysik och psyke.

Att vi åtminstone i några flagranta fall misslyckats på vägen till och med Steg 3 är spelarna jag nämnt ovan bevis för.

Har vi misslyckats i Steg 4? 

Det är en mycket svårare fråga att besvara. Hur bra hade Näfver och Astvald kunnat bli, hade de kunnat bli lika bra som deras lagkamrater i U21-landslaget? Varför känns inte Kalle Holmberg som en tydligt bättre spelare nu än för två år sedan? Går Westerlund och Lipovacs utveckling framåt i enlighet med deras potential? Är det rätt att låta Murad mogna till på lån till Forward? Kommer Felix Möller bli den där nya stjärnan som visar att ÖSK faktiskt kan bygga inte bara allsvenska spelare utan allsvenska stjärnor?

Jag vet ärligt talat inte svaret, men Kjälls kommentarer kanske visar att samma frustration vi supportrar ibland känner över att ÖSK:s talanger inte blommar ut som vi hoppats finns även i den sportsliga ledningen.

Björn Andersson, som kan Bayerns ungdomsverksamhet utan och innan och som varit en del av den tyska talangrevolutionen, har pratat om att svenska lag tränar fel i pojkåren. 10-årsåldern är den viktigaste, säger han, och han pratar om hur vi lägger för mycket fokus på taktik och fysik när det man ska satsa på i den åldern är bollkontroll, tillslag och split vision (ungefär så minns jag det i alla fall). Om han har rätt, mycket tyder på det, finns där ett område där ÖSK med en bred juniorsatsning kan få ett övertag på svenska konkurrenter. Det känns som Axén är inne på samma spår i intervjuer om att vi tränar för mycket. Axén tänker fotboll utanför den svenska boxen. Han kan sitt älskade Southamptons framgångssaga utan och innan, han vet att dess fundament är en exceptionell plantskola. Jag tror att han har en jättepotential att utveckla ÖSK på talangområdet. Jag tror att han tycker att vi tjatar för att han faktiskt vill göra något åt saken.

Hur blir vi lika bra som eller bättre än de bästa när vi inte har samma resurser som dem? Det är som alltid när man inte kan ta plånboksgenvägen. Är man inte rikast måste man vara bäst för att vinna. Jobba hårdare, jobba smartare. Vara mer lyhörd. Vara modigare. Där är vi uppenbarligen inte i vår talangutveckling. Om vi vill bygga mot SM-guld så tror jag att det finns stor anledning att fokusera resurser åt det hållet. Rekrytera rätt, hitta de träningsmiljöer vi behöver, hitta formeln som maximerar individuell och kollektiv prestation.

Slutligen Steg 5. Att släppa fram talangen vid rätt tidpunkt. Är man inte flygfärdig så kraschar man. Väntar man för länge blir man för trygg i boet, utvecklingen stannar. Björn Andersson (igen) har pratat om behovet att släppa fram spelare tidigt. Det tror jag också på. Är man inte flygfärdig vid en viss tidpunkt blir man det inte. Men jag tror också att det är viktigt att lämna boet när rätt vindar blåser. Det är ingen rolig uppgift för en oerfaren talang att kastas in i hetluften när en klubb går på knäna. Tyvärr har många unga spelare i ÖSK fått chansen när ordinarie spelare varit skadade, när hela lagets självförtroende sviktat och stämningen förefallit låg. De spelarna har sällan lyckats. Yasin är undantaget, han gick inte bra när han först fick chansen men han visade järnpsyke, hängde i och fick vind i seglen när ÖSK blev ett vinnande lag i Superettan. Det är lättare då, när man får chansen att komma in i ett lag som fungerar. Mattias Jonsson fick en underbar skjuts framåt 1994, först som inhoppare, sedan som Kubas parhäst framför mästerkusken Arnor. Astvald hade verkligen en fantastisk kurva tack vare att det var lätt att spela för ÖSK när han fick chansen, sedan dippade han av någon annan anledning från 2011 och framåt.

Hur blir man bäst på alla fem stegen? Hur ritar man hela scoutingkartan, hur hittar man analysverktygen för att förutspå vilka spelare som har potential, hur lockar man dem, hur hittar man formeln som bygger den kompletta fotbollsspelaren, hur hittar man timingen får att ge unga chansen vid rätt tidpunkt, kanske på bekostnad av någon som gjort bra ifrån sig?

Det är inga lätta uppgifter. Men jag har redan i ett tidigare tillägg nämnt att himlen kan finnas runt hörnet (men spendera mycket tid i Frankrike). Benny Lennartsson har kontakterna, det vana ögat, meritlistan som ingen kan ignorera, den trygga vanan av att bygga lag och individer, och tränarens öra. Med Axel Kjälls organisatoriska och analytiska förmåga till sin hjälp och med den ihållande bromancen med huvudtränaren är Benny Lennartsson mannen som kan bygga upp vad som med rätt bevarande kan bli Sveriges bästa ungdomsverksamhet. Han behöver en budget så klart, men det här är pengar som kommer att betalas tillbaka med sportsliga framgångar och lukrativa spelarförsäljningar (om vi dessutom lär oss att skriva bra kontrakt, det är en annan fråga).

Budgetfrågan blir Simon Åströms främst. Han tänker bra och klokt. Han påbörjade ett talangprojekt i mindre bemedlade området och sökte kommunens stöd. Kommunen ställde sig kallsinnig. I tider där hållbarhet och CSR (corporate social responsibility) har blivit ledord i företagsevangeliet, och när FIFA försöker strypa medlemsägda klubbars möjlighet till extern finansiering av spelarkontrakt är det kanske på näringslivets dörr Simon borde knacka. Om vi letar en storsponsor som är fågel snarare än fisk är det kanske det som är vårt främsta lockbete, vackert emballerat som jag vet att Simon kan. Och med Bennys kvalitetsstämpel som sigill.

2014 – Vi blev legender

Det har varit tyst ifrån mig ett tag. Lite för att ÖSK hösten 2014 faktiskt gjorde mig mållös. Lite på grund av annat.

Under allsvenskans sista vecka 2014 föddes min andra dotter. I en försenad brysselsk indiansommar blev ”Gamla, fina Örebro” för andra gången i mitt liv en vyssjarvisa i andantetempo. När vi nu har midvinterblotat (happy holidays!) och sitter i slutet av den mörkaste delen av det plågsamt långa svenska vinteruppehållet samlar jag till slut tankarna efter en säsong som inte liknat någon annan. Vi sjöng att vi skulle blir legender. Vi blev legender.

Många siffror kan visa vilken extrem säsong 2014 var. Man kan rita olika formgrafer som går genom taket. Men det legenderna som vi vill dela med oss av, nu, i vintermörkret, i gungstolen som morfar om sådär en 35 år, i evigheten.

ÖSK frågade i december på sin hemsida vad som var det starkaste minnet från 2014 och det var en bra fråga. För 2014 kommer att bli ett legendernas år. Media skrev lite. Men vi kommer att komma ihåg mycket.

Vilken saga fastnar vi för?

HC Andersen hade valt den om den fule skåneankan, han som plaskade runt och var trist, långsam och färglös i över ett år, han som plötsligt vecklade ut vingarna och visade sig vara den stoltaste närkesvanen med den vackraste sviten av avslut som örebropubliken skådat, i alla fall under min livstid. Pode pode, som man säger i Galicien.

Lukas hade med lite tippex och tillägg till sitt femtonde kapitel snabbt kunna berätta parabeln om Nordin, den förlorade sonen som kom tillbaka. Igen. Och denna gång kunde vi verkligen slakta gödkalven och njuta. Nordin kom ut med sitt spelberoende, hittade spelet, målpassningarna, knorrade in en frispark i slutminuten igen och allt kändes väldigt 2010. November till januari blev bara en tv-serie som drog ut på det uppenbara slutet lite för länge. Vi visste att den gren som hållit oss avskilda till slut skulle ge vika.

Erik Lindegen hade kört samma spår som Lukas. Sagan om Nordin skrevs i dikten Arioso för snart 70 år sedan. ”för att åter komma åter. Mer och mer inom oss. Mer, och mera du”.

Den store skalden Homerus hade valt att berätta om den unge, stolte fotbollsspelaren från det fattiga landet som struntade i att inga förutsättningar fanns. Som med sorg i sinnet men ett leende på läpparna som ingen kunde sudda ut tog oss till nya nivåer. Han som lämnat ett land i krig och som ser hur hans familj omgärdas av den vedervärdiga ebolasmittan. Han som själv varit så skadedrabbad och fått sådana smällar på självförtroendet att han började säsongen med att träna avslut i öppet mål från en meter. Han som avslutade allsvenskan med ett hat trick, som seriens allre starkaste anfallare i höst.

Crespo är så klart den största av historierna eftersom den höjer sig långt över vad vi brukar läsa om ÖSK. Det är inte bara låtsatslek. Inte bara högtravande poesi. Det är på riktigt. Homeros hade valt den, och hans like i fotbollsjournalistikens tjugoförsta århundrade har därför redan berättat hans historia.

Tommy S’ mama didn’t raise no fool. Tommy S utmanar inte Erik Niva. Tommy S väljer legenden om Gustav, 7 år. Den är lika sann som den är osannolik.

Sagan börjar som sagor mycket väl kan börja, bland pittoreska stenhus och bouillabaisser i Provence, någon gång när lavendeln sprakade som vackrast lila. Gustav, då 6 år och från Vasastan, var på semester med sina föräldrar, två kansliråd eller något i den stilen, bosatta i Stockholm. Pappan kommer visserligen från samma ort som Mattias Jonsson och Simon Åström, men något vidare ÖSK-hjärta har han aldrig haft. Tydligen blev han dragen till Vallen på 90-talet av sin bäste vän, en trogen och passionerad ÖSK:are. Det blev 0-0 mot Örgryte, det var trist väder, lågan tändes aldrig. Denne samme bäste vän fanns nu med i Provence, och upptäckte att det där fotbollsintresset som aldrig riktigt funnits hos pappan eller mamman ändå hade nått till deras förstfödde. Det var VM-tider, det snackades en del fotboll, och som sig bör när det snackas fotboll så snackades det en hel del ÖSK. Gustav lyssnade intresserat men ingen tänkte mycket mer på det där och då.

Hemma igen från lavendeln och vitlöken kom Gustavs pappa en dag in till Gustav när Gustav, som 6-åringar och vi andra gör, satt och slösurfade lite. ”Vad gör du Gustav?”, sa Gustavs pappa. ”Jag ÖSK-surfar”, sade gossen från Vasastans hjärta.

Gustavs pappas bäste vän fick snart nys om detta. Han ringde mig. Vi pratade snabbt men samlat om hur vi skulle förhålla oss till denna information. ”Jag tror att vi är på väg att rekrytera en ung ÖSK:are här. I somras var det bara Ronaldo, nu är det ÖSK men det gäller att agera snabbt”, sade Gustavs pappas bäste vän, som vet en del om hur man rekryterar avfällingar och överlöpare. Sagt och gjort, Gustavs pappas bäste vän och jag (egentligen bara han, men jag har oförtjänt fått en del av äran) löste snabbt Pandamedlemskap till Gustav, och informationspaktet (där det för övrigt står att läsa om ”Magnus Pode”) anlände utan dröjsmål och överräcktes under vederbörligt ceremoniella former söndagen 17 augusti. En bra början, tänkte vi. Men hur håller man en 6-årings passion för ett lag en helt annans stad som visserligen nyss slagit Mjällby men som annars inte vunnit sedan april, tänkte vi sedan?

På kvällen den 17 augusti ringer min telefon. Det är Gustav som ringer för att tacka. ÖSK har precis slagit AIK med 4-2. Det hade Gustav inte koll på, men jag berättar om matchen, vi snackar om fotboll i allmänhet och ÖSK i synnerhet i någon timme sådär. Ruggigt bra timing, tänkte jag, men från och med nu måste jag ansvara för kommunikationen. Bara meddela när ÖSK gjort något bra. Sopa under mattan när vi förlorat. Lite som nyhetsbyrån Tass under dess glansdagar. Det kan funka. Det kanske inte blir så mycket kontakt men tillräckligt.

Det blev en ganska frekvent kontakt. Om segern mot Tuna i cupen några dagar senare (Gustavs pappa fick vara Eskilstuna på gården när de spelade efteråt). Åtvid borta. BP hemma. 10-1 mot AIK i U21. Kalmar. Falkenberg. Ja, ni vet. Gustav valde ÖSK-tröjan framför Barcelonas och Real Madrid när han gick till skolan. En kväll kom ett sms där det stod ”Är det du som sagt till Gustav att ÖSK varit bäst i Europa, som Gustav hävdade vid middagen?”

När ÖSK föll mot IFK hade min plan redan omintetgjorts. Gustavs ÖSK-hjärta hade vuxit sig så starkt att han följde matchen med sin pappa. Aj då, tänkte jag. Jag skickar ett försiktigt mail. Svaret kommer snabbt: ” ÖSK är bäst. IFK Göteborg räknas inte. Hejdå. Ö-S-K!”

Och så var det ju. Segertåget rullade vidare. Höstlöven föll, Gustav fyllde 7 och min fru var höggravid och jag därmed så klart kvar i Bryssel men en delegation ÖSK:are i min närmsta krets bestämde sig för att ta sig till Tele2 arena för matchen mot Djurgården. Däribland Gustav. ÖSK-debut på plats. Jag var svinnervös i flera dagar inför matchen (min fru var alltså i 40:e veckan, men där kändes det som läget var under kontroll). Jag skrev ett alternativt matchprogram och skickade. Jag ville vara pedagogisk och avslutade med ett mycket vuxet ”fotboll är världens bästa sport och det bästa är att man aldrig vet hur det ska gå. Det är det som gör fotbollen så spännande. Men tyvärr betyder det också att det laget man håller på inte alltid kan vinna. Vi hoppas allt vad vi kan att de vinner mot Djurgården, men man vet inte. Det är en svår match.” Svar kom: ”Det är bara med vanliga lag som man inte vet hur det ska gå. Med ÖSK vet man att de alltid vinner, för de är så bra”.

Och så var det ju. ÖSK gjorde en av sina bästa matcher den kvällen.

”Vilket var ditt bästa ÖSK-minne 2014?”, frågade ÖSK. ”När Gustav blev ÖSK:are och förklarade för mig vad förtroende för sportklubben är”, blir mitt svar.

Nu. 2015.

Massor att spela om

Såvida inte Lars-Åke Lagrell återinstalleras som SvFF-despot är Örebro SK klart för allsvenskt spel 2015. Samtidigt är chansen till Europaspel så mikroskopisk att vi kan bortse från den. Vi ligger förvisso bra till i fair play-ligan efter 24 omgångar, men jag antar att våra chanser brändes i och med domare Kristofer Karlssons svårförklarliga kortfestival och innovativa motiveringar för att tvinga Axén till den läktare den senare för bara några veckor sedan föredrog att sitta på. Annars har en fair playligaseger i Sverige väldigt ofta resulterat i en Europa League-kvalplats.

Gör det resten av säsongen ointressant? Sugen på att sitta hemma och kura istället för att stödja ÖSK i höst? Det vore dumt. ÖSK behöver dig. Vi har massor att spela för. Här kommer ett gäng.

Tabellplaceringen

  • I sig. Såklart. Det är ju som det brukar heta tabellplaceringen vi läser om i historieböckerna. 5:a ser väldigt mycket bättre ut an 10:a. Om jag inte räknar fel har vi för övrigt blivit 8:a i allsvenskan 10 gånger men aldrig 9:a. Vet inte riktigt varför jag påpekar det men det kändes anmärkningsvärt.
  • Placeringsbonus. Vet inte hur stor den är men det brukar vara pengar som räknas. Vet inte om ÖSK å andra sidan får betala högre spelarbonusar om vi kommer högre upp i tabellen, men gissar på att vi inte har sådana klausuler.
  • Cupen. Riktigt viktig aspekt. De åtta bäst placerade allsvenska lagen som kvalificerat sig för cupens gruppspel (Kalmar, Åtvid, Falkenberg är borta, Elfsborg och Malmö har inte spelat än) slipper garanterat varandra, får två garanterade hemmamatcher varav den sista mot den svåraste motståndaren i gruppen, och ju högre den allsvenska placeringen ju lägre rankad blir just den svåraste motståndaren, vilket ger en större chans att vinna gruppen med marginal vilket kan ge seedning i en eventuell kvartsfinal. Räknar man med att Elfsborg och Malmö tar sig vidare skulle vi i nuläget hamna i samma grupp som Mjällby.

Höstmästare?

Vinner man inga officiella titlar får man hitta på sina egna. Allsvenskans guldstrid är avgjord men Höstsvenskan, dvs. den andra halvan av säsongen, är tokspännande. Räknar jag rätt leder Malmö FF före ÖSK, båda har 22 poäng men MFF:s målskillnad är lite bättre, 25-14 mot 24-16. Bakom skuggar Göteborg och Elfsborg på 21 poäng och Helsingborg på 20. Att bli bästa lag på andra halvan tycker jag vore en rejäl fjäder i hatten.

Skalpjakt

För att göra denna höst riktigt komplett behöver vi någon ytterligare tung skalp. Vi har vunnit många svåra matcher, borta mot hemmastarka lag i stort poängbehov och allt det där, men av lagen ovanför oss i tabellen har vi bara tagit poäng mot AIK, fyra stycken. Elfsborg hemma, Djurgården borta, Häcken hemma är tre möjligheter till fina skalper som skulle stärka bilden av att ÖSK är tillbaka som ett topplag. Djurgården är också en sexpoängsmatch, och möjligen kan Häcken bli detsamma.

Skryträttigheter

Norrköping borta. Vi tappade 2-0 till 2-2 hemma. Bara det.

Sviterna

Segersviten bröts precis innan vi tangerade rekordet. Men det finns fler sviter. Det blir så när ett lag gör extremt bra ifrån sig under en längre tid.

  • Två mål i varje match. I åtta raka allsvenska matcher har vi gjort minst två mål, nio med cupen. Det tangerar en likadan streak från 1994, som avslutades med 4-1 hemma mot Malmö, en av de vackraste ÖSK-matcherna under min livstid. Jag vet inte om det är rekord, vi var ju bra på 60-talet när det gjordes fler mål, men det är en vacker svit som jag inte tror förekommer varje år i allsvenskan.
  • Mål i varje match. Alla matcher under Axén. Det är inget rekord (vi gjorde mål i alla allsvenska matcher 1994), men det är snyggt.
  • Bortasviten. Tre raka bortasegrar har vi, fyra med cupen. Vi hade fyra raka i allsvenskan 1997. Jag vet inte om det är rekord men det låter inte omöjligt.
  • Segersobra. ÖSK har vunnit alla matcher där Sobralense startat, sex stycken.

Poängen

Nu är jag lite i gränslandet till det nördiga, till och med enligt egna mått. Men vi kan ta 49 poäng som mest och 47 skulle räcka för den tredje största poängskörden någonsin i allsvenskan efter 1994 och 2010. Visst. Det var färre omgångar förr. Och för ännu längre sedan fick man bara två poäng för seger. Och det blir därför mer rättvisande att räkna om enligt trepoängssystem och sedan snitt per match. Jag vet. Men många poäng är kul, och för varje poäng vi tar kommer vi lite närmre Peos Gais och topp 10 i Maratontabellen.

Oh Captain my Captain

Jag vet inte om Wikström kommer att annonsera sin pension innan sista omgången. Jag tror att han är klar och jag hoppas därför att han gör det så att Kubanerna och resten av publiken får en chans att lyfta ÖSK till seger i vår kaptens sista match, och sedan ge honom den avtackning han förtjänar.

Något mer?

Sedan finns ju det där som alltid är intressant, att se spelare i nya positioner, se Berisha spela in sig, och allt det där. Men sådant är ju intressant även på träningsmatcher så det räknas inte. Och så har vi de individuella spelarnas framfart och vad det betyder för deras marknadsvärde, men då känns det som om vi tänker förutsättningar 2015 istället för resultat 2014. Så jag nöjer mig med listan ovan, om inte ni kära läsare kommer på flera viktiga argument varför det ska bli spännande att se ÖSK:s fyra sista matcher? Det räcker nog för att alla ska ta sig till Vallen.

När bara kosmiska liknelser räcker

Jag har varit tyst ett tag. Stum, med hängande haka och den där varma känslan inombords. När vi vår streak inleddes mot AIK kände jag mig så här, och när vi bara fortsatt vinna har jag känt mig så här. Jag har famlat efter ord och inte kunnat samla tankar. Men nu gör jag ett försök.

Hur blev vi ett lag som har årets allsvenskas längsta segersvit, en svit som ikväll kan tangera klubbrekordet i allsvenskan, en ligaform som i fotbollseuropa bara kan matchas med Juventus, Zenits, Clujs och Apoel Nicosias? En klubb som öser in mål och som blir tätare och tätare bakåt?

Jag gör ett försök genom att dela in säsongen hittills i fyra delar med sex omgångar i varje. Vi kan kalla dem Peos pigga start (1-6), Peos stagnation (7-12), Axéns stökiga revolution (13-18) och Axéns segertåg (19-24).

Låt oss jämföra dessa perioder i siffror:

Omgång 1-6 7-12 13-18 19-24
Resultatrad 3-2-1

(V-V-O-F-O-V)

0-2-4

(F-O-F-O-F-F)

1-3-2

(O-F-O-O-F-V)

5-0-1

(F-V-V-V-V-V)

Poäng 11 2 6 15
Vad det innebär Europaspelstakt BP-takt Streckstridstakt Guldkrosstakt
Mål 10

(2+1+1+1+2+3)

3

(0+0+1+2+0+0)

7

(2+1+1+1+1+1)

16

(2+4+2+3+2+3)

Varav spelmål 7 0 7 13
Insläppta mål 8

(1+0+1+2+2+2)

8

(2+0+2+2+1+1)

10

(2+4+1+1+2+0)

8

(3+2+1+1+0+1)

Styrka motstånd (snittplac. tabell)  8,67 8 10,5 8,5
Bäste målskytt Hasani 4 Ingen mer än 1 Pode 3 Kamara 7

Otillgängliga spelare i urval (skador, avstängda, ej uttagningsbara, ännu ej rekryterade, lämnat)

Spelare 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24
Jansson x x x x x x x x x
Wikström x x x x
Berisha x x x x x x x x
Moberg x x x x
Haginge x
Nkili x x x x
RÅP x x x x x x x x x x x x x
Mensah x x x x x x x x x x x x x x x
Gerzic x
Saeid x
Nordmark x x x x x x x x x x x x x x x x x x
DG x
Sobralense x x x x x x x x x x x x x x x x x x
Pode x
Crespo x x x x x x x x x x x x x x
Hasani         x x x x x x x x x

Upp till var och en att tolka vad detta betyder. Men baserat på dessa siffror och allmänna intryck förklarar jag säsongen så här:

  1. Peo fick en tuff start med skada på Crespo strax innan säsongsstart, och misslyckat transferfönster där såväl vänsterback som offensiv mittfältare var på gång men aldrig kom. Men Nordin kom till slut, och baserat på truppmaterial gjorde ÖSK en smart omläggning till 4-3-3.
  2. Mittfältet hackade i den första matchen även om vi vann men när Mensah kom in började det fungera: 4-3-3 men en defensiv mittfältare och en target i Hasani.
  3. När Mensah skadades kunde vi inte hitta rätt mittfältskombination. Holmberg var lysande i en match men sedan turades han och Pode om att se malplacerad ut på mitten fram till sommaren, och Saeid och Gerzic fick dela på defensiva uppgifter.
  4. Vi hade hela tiden haft en helt lam vänsterkant och när det funkade sämre centralt slutade vi helt att göra mål. Vi hade knappt en målchans i omgång 7-12 förutom det vi skapade på fasta situationer.
  5. Skador gjorde också att inget mittbackspar fick kitta ihop sig. Det gjorde oss än mer bräckliga när Oscar skadades. Hela laget blev oroligt och anfallsspelet dog än mer.
  6. Axén fick chansen, såg att små justeringar inte skulle räcka. Truppen skulle inte ändras än på ett tag, men flera spelare var på väg tillbaka. RÅP tog tag i mittfältet, Pode fick chansen något högre upp, Hasani bänkades för att hitta ett mer djupgående och rakare spel. Det såg läskigt bräckligt ut till en början.
  7. Målfabrikationen kom dock igång på en gång under Axén, men försvaret såg osäkert ut.
  8. Moberg kom tillbaka efter ett par matcher, mittbackarna började hitta varandra bättre.
  9. Crespo kom tillbaka, men såg rostig ut till en början.
  10. I omgång 18 kom så två viktiga bitar på plats. Oscar var tillbaka i mål och höll nollan, och Crespo gjorde mål. Han har inte slutat sedan dess. Första segern sedan omgång sex.
  11. I omgång 19 kom ytterligare två spelare och plötsligt var det en självförtroendeosande grupp som dök upp och nästan slog Malmö FF i den borg som tog dem till Champions League. Vi förlorade men visste att vi kunde spela.
  12. Mot AIK var så offensiven helt lysande, men försvaret fortfarande inte helt tryggt. Men i varje följande match blev det lite bättre.
  13. Så plötsligt satt alla bitar där. Truppen skadefri, självförtroende på topp, en tränare som kan hitta rätt balans mellan metodik, pragmatik och inspiration, en målvakt som styr försvaret, mittbackar som ligger rätt och kan varandra, en Gerzic som för defensivt stöd och offensiva lekkamrater och då växer, en DG som används på rätt sätt, och framför allt. En måltjuv som gör mål.
  14. Alla bitar finns på plats. Det är inte tur. Det är ingen slump. Det är resultatet av en ledarstab som sett vad som behöver åtgärdas och som gjort det, ett fysteam som fått alla friska, spelare som ställt upp för varandra och för nya idéer, som svarat på en bänkning med att komma in och göra mål (eller hänga 10 i U21).

För det allihopa, kan jag bara citera en extatisk Roberto Benigni. ” I would like to be Jupiter! And kidnap everybody and lie down in the firmament making love to everybody”. Jag njuter. För hur ljust det än ser ut vet vi inte hur länge det varar. Lyckan är nu, kanske senare också, men absolut nu.

Sedan har vi så klart en framtid att prata om men just nu njuter jag. Och tänker på hur vi ska slå IFK Göteborg.