Vad händer när man förlorar med 1-4?

Ibland kan läktarkulturen och vår gemenskap upplevas som väldigt intern. Till Häcken-matchen tog jag med en, till supporterkulturen utomstående, kompis som har fått skriva ner sina tankar om hur det var att stå i klacken på Gamla Ullevi i söndags. Jag lovade att min blogg skulle beskriva mitt sätt att stötta Örebro SK – här är en del av min kultur, sett ur en annans ögon.


Hade jag upplevt Häcken-matchen för ett år sedan hade jag inte fattat vad ÖSK:s fans höll på med. Laget hade förlorat, men ändå kom spelarna förbi och tackade de som hade hejat och sjungit hela matchen. En fin gest tyckte jag, vad trevligt med lite uppskattning för fansen. Lite applåder tillbaka för spelarna hade väl varit på sin plats. Då plötsligt sprang fansen upp till klackpodiet och skällde ut spelarna. Skrek på dem. Berättade exakt vad de tyckte om dagens fotboll: Vad fan håller ni på med. Fortsätter ni såhär så kommer vi hamna i Superettan igen. Skärp er.

Hur går det här ihop? Det här är alltså samma gäng fans som hejat på ett lag i 90 minuter genom Göteborgsregn, kyla, dålig fotboll och förnedring. Fans som kämpat för att Örebro ska synas i Göteborg, kämpat för att visa att det finns ett svartvitt hjärta som pumpar i varje stad där laget spelar. Det här är människorna som genom hela matchen febrilt letat i minnet efter ramsor som passar för tillfället som alla kan sjunga tillsammans så Örebro hörs. Vad kan man sjunga när laget säckar ihop och man ändå vill heja på, vara positiv, få med sig de få andra ÖSK-supportrarna som står och huttrar, besviket, på läktaren? De här fansen har, trots uppriktigt dålig fotboll, upprätthållit humöret och med självdistans behållit leendet – ”Vi har jävligt lång väg hem, och vi har inte somnat än/Sjunger samma sång, hela natten lång/Heja Örebro…”.

Och sen när de gjort sitt jobb, hållit igång klackverksamheten hela matchen, och spelarna kommer och tackar för den lojala, hängivna läktarinsatsen, så möts laget inte av en positiv liten klick till bortaklack längre. Nej, de möts av arga och upprörda individer som ryter fram exakt vad de tyckte om det lama försvarsspelet och obefintliga anfallsspelet.

Varför? Jag tror jag förstod nu när jag stod där själv, besviken, genomvåt och kall. Sjungit mig hes och sen bränt halsen på det för varma Gamla Ullevi-kaffet. Jag förstod.

Förutom den självklara ekonomiska poängen att de här människorna betalar ur egen ficka hela säsongen för att resa och se laget, och Örebro SK bara halkar längre och längre ner i tabellen, så ligger det mer bakom. Tänk på vilket hjärta supportrarna lägger ner. De gör tifon, ordnar resor, försöker förtvivlat få med sig sina vänner som de vet också hejar på ÖSK, men som inte följer med. Vi är kanske femtio pers där och femton som sjunger, och vi kämpar för att få det att låta som att Sportklubben har ett stöd. Hade inte just vi varit där hade det varit tomt, och tyst.

Tänk på vilket hopp supportrarna har. Det går åt helvete men det finns en nästa gång. Det går åt helvete men de kommer alltid tillbaka ändå. Varje gång tror man som supporter att, man måste tro att, ens sång ska bära laget till vinst, till vändning, till tröstmål. Att den ramsan man orkar sjunga ska betyda något, man sjunger man hejar man vrålar, vi måste synas och höras, det måste gå. Om vi bara tror på det tillräckligt mycket och visar vår tro.

Som gengäld, efter matchen, när fansen visat att de bryr sig, får de möjlighet och måste säga vad de tycker. Sekunderna under vilka spelarna tackar är fansens enda raka kanal för kommunikation med laget, som de förtjänat genom att visa sin hängivenhet i de miserabla 90 minutrarna. Har man varit där hela tiden varje gång så betyder det något. Spelarna måste veta att vi bryr oss, så nu kan vi vara raka med dem. Som utomstående reagerar man på att de konstiga fansen som skriker på spelarna verkar hata dem och allt de gör. Istället är sanningen att de som skriker är de som älskar ÖSK mest, som brinner mest, som har de mest svartvita själarna.

Jag är inte en av dem men jag börjar förstå. Sitter hemma förkyld och ändå var det värt det, ändå vill jag vara med nästa gång. Supportrarna gör ett jättejobb. De förtjänar att få skälla ut ett lag som inte kämpar väl nog.

throwback

Jag minns det som om det var igår. Malmö hemma 2007.

Leendet på mina läppar och glädjen i min kropp när jag gick hem efter kvitteringen. Jag var oövervinnerlig.

 

Jag hoppas på att få se er alla på Västra ikväll. Ikväll går vi upp i serieledning.

En första introduktion

Jag kallar mig för lad.

Jag är en del av den yngre generationen kubaner – den som fortfarande står på Västra när det är hemmamatch, den som längtar efter att få sätta sig i bussen till nästa bortamatch och den som verkligen inte förstår hur man kan tveka i valet mellan tv-soffan och läktaren.

Jag brinner för vår läktarkultur. Sång, tifo, bortastöd, gemenskap. Jag har stått på samtliga allsvenska arenor och för mig lockar en het match på läktaren mer än en bra match på planen – om sanningen ska fram.

Fotboll för mig är långt mer än en sport, ett event eller som somliga väljer att uttrycka det – en produkt. Fotboll för mig är en subkultur med mer gemensamt än bara kärleken till laget. En subkultur med sin egna stil – från musiken vi lyssnar på till kläderna vi tar på oss. Stilen står för en sammanhållning och gemensamma värderingar.

En tid framöver kommer jag att gästblogga här hos Kubanerna. Jag kommer försöka förmedla min del av hur det är att vara supporter till Örebro SK. Den kanske kommer att vara helt främmande för er, men varje person har sitt sätt att följa ÖSK och det här är mitt.

Följ mina inlägg så får ni veta mer.
Vi ses på söndag.