Svartvita förhoppningar och rödvita drömmar.

Förhoppningar. Drömmar. Och en sprakande vånda. Det är detta som fyller mina lungor och mina fotbolls-tankar dessa dagar. Jag är även en aning tudelad för tillfället då mitt käraste lag precis startat upp sin säsong i Sveriges finrum och har börjat på bästa tänkbara sätt medan mitt andra hjärtelag står inför en liten, liiiiten möjlighet att få lyfta bucklan i England på nytt efter 24 års titel-torka… Men jag ska inte börja i den änden, eftersom svartvitt ändå utgör den större delen av min fotbollsdrabbade själ.

Ett år blev det i Superettan. ”Jag hoppas att detta året bara svischar förbi och att vi är tillbaka i Allsvenskan igen”. Så uttryckte jag mig i en PR-video inför förra årets säsong där ”Tillsammans Tillbaka” var slagorden och allas vårat mantra. Jag ville så gärna bara blunda en lång sekund för att sedan titta upp igen och se ÖSK fira återtåget. Det blev inte riktigt så smärtfritt och lugnt, inte minst upplevde jag detta på Skarsjövallen i november. Jag kände mig som ett vrak med min fruktansvärda vånda i halvtid under matchen i Ljungskile, där jag satt med huvudet mellan knäna och vaggade oroligt fram och tillbaka för att få lite luft. Min nervositet var nästintill hanterbar. Men det gick. Hasani satte straffen och glädjen och euforin blev desto större. Vi fixade det, året svischade förbi och vi kom tillbaka, tillsammans. Så igår satt jag åter på läktaren på en Allsvensk hemma-premiär och njöt av att vi tog över matchen totalt efter halvtidsvilan och visade på nytt att vårat hemmaspel kan leda till att vi får en hemmaborg även i år. Och nu är det ju så skönt att kunna konstatera att vi har tagit full pott. Och nu är det ju så lätt att få stora förhoppningar direkt. Men för mig är det framförallt ett bevis på att laget går in med rätt attityd, en go lagkänsla och ett tryggt ledarskap i den här starten. Det vittnar om en medvetenhet om att nu är det läge att kriga från första domar-signalen. Och var det något som vi lärde oss av förra året i Superettan så var det väl just det, att kriga. Då gnälldes det ibland istället om att spelet inte var vackert nog…hehe det är lite lustigt att leva på Närkeslätten ibland. Vilken närking som helst skulle kunna säga nu att ”Jaja vi har vunnit två matcher, det kan ta tvärstopp nu” eller ”Många nykomlingar brukar ju börja starkt för att sedan fallera”. Och det må vara sant. Men å andra sidan började vi med TOLV matcher UTAN SEGER förra gången i Allsvenskan. Vi stod på FYRA poäng efter tolv omgångar då. Så nu konstaterar jag helt enkelt att det känns en aning bättre att få stå på sex poäng efter två omgångar. Ellerhur? Det kan väl inte ens en ”det går aldrii” -predikande urnärking förneka. So far so good? Jag kör med enkla sanningar idag. Keep it up Svartvitt!

Jag har inte gått in med riktigt samma laddning i den allsvenska säsongen i år av lite olika anledningar. Delvis på grund av att vårt svenska fotbolls-finrum inte känns så välbehagligt och fint som man skulle önska såhär i inledningen tyvärr… Men även delvis för att som jag nämnde ovan är delad i mitt fotbolls-sinne. Jag tänker på Premier league och dess dramatiska titel-race var och varannan stund dessa dagar. Jag vet att många av er inte älskar engelsk fotboll som jag osv och du kanske inte ens är intresserad för fem öre, men faktum för mig personligen kvarstår ändå. Nämligen att vi kan få uppleva en ligatitel för första gången på 24 år. Och den känslan kan nog ni alla sätta er in i. Den drömmer vi alla om och suktar efter, vilken klubb man än är märkt av. Detta är en klubb som varit i medioker-träsket under flera år men där de anrika ränderna aldrig går ur…Där drömmarna levt vidare genom alla fiaskon. Jag tror nog inte helt på att vi fixar det. Vi är i ligaledning nu, men jag vågar inte tro det. Jag säger åt folk att vara tysta som försöker prata med mig om att möjligheten finns. Om jag ska vara ärlig så kan jag knappt tänka på det, kan knappt ta in hur detta skulle firas hemma på Anfield eller ute i staden, i arbetarklassens kvartér där fotbollen går att inhalera om du så strosar ute på gatorna eller vandrar i Stanley park mellan rivalernas arenor.

En sak är säker i allafall, kommande söndag blir en dag i fotbolls-nervernas tecken. Liverpool-Manchester City och AIK-ÖSK. Typ samtidigt. Och just det, en liten sak till. Jag och min man råkar ha biljetter till Premier leagues sista omgång, till Liverpools sista match för säsongen. På Anfield …

Eyra

Sitter med datorn i knät. ”Jag bör få ner några rader nu” tänker jag. Passa på att få till en text nu när dottern somnat och mannen är iväg på möte. Och nu innan kvällens Liverpool-match startar. Och innan jag ska ringa några samtal till familjemedlemmar som är utspridda utöver landet. Du kanske tänker nu att jag inte verkar så peppad inför uppgiften, inte verkar motiverad. Tvärtom. Jag är peppad, tycker att det ska bli kul att få skriva lite igen och att få lysa upp andras vardag med mina tankar, eller förpesta…det beror på hur man vill se det. Det finns en poäng med att ge en liten bild av vem man är och hur ens liv ter sig. Ibland är det till fördel att veta vem som finns bakom orden, ibland är det precis tvärtom. Fördomar och förutfattade meningar om någon, kan göra så att orden tolkas om, blir snäva eller uppfattas provocerande. Samtidigt som kunskap och insyn kan ge orden en vettigare innebörd eller i allafall skapa någon slags förståelse. Helt enkelt make some sense. Jag har en tendens att bli djup…som ni kanske redan märkt. Moving on..

Jag lever ett liv som en oförtjänt lycklig människa med en ståtlig bästa vän till man och en spillevink till dotter som är något för busig och envis för att kunna härstamma från några andra än just sina två föräldrar. Vi får ta på oss det. Min vardag kretsar runt mitt jobb, min familj, vänner, kring sport och mina ideella engagemang inom ÖSK och kyrka. Jag sätter en liten hundring nu på att du stannade upp vid något ord i den meningen och funderade på vad det innebär och vilken slags person jag är. Eller vad vet jag, du kanske är helt fördomsfri. Mina tankar snurrar en del kring vårt samhällsklimat och jargonger som finns runtomkring mig. Det blir lätt så utifrån att jag på mitt jobb träffar tonåringar varje dag och har en yrkesroll som innebär att lyssna, stötta och motivera. Att ta del av människors livsöden och stories är både ödmjukande och ibland alldeles skrämmande. Ett sant privilegium dock. Det gör även att man får en inblick i många subjektiva verkligheter och hur vardagen får många ser ut. Vad många kämpar med och emot. Så, ja jag har en tendens att bli djup. Men du har kanske även fått en viss klarhet nu i varför. Livet i mina ögon är absolut inte pest eller dystert, men verkligheten är inte därmed bara glättig och ytlig och inte alltid tjo och tjim, utan den är ofta djupare än så för många. Även om det inte alltid syns. Jag brukar ge många rådet att ha ett sammanhang, en plats eller stunder då man bara kan släppa garden lite, andas ut och stressa ner. Jag vore ju en dåre och hycklare då ifall jag själv inte såg till att ha en sådan plats eller sammanhang. Det har jag minsann. Eyra. Det är en av mina sådana platser. Namnet är inte detsamma idag men för mig är Eyravallen en plats att släppa ner axlarna och stressa av en stund. ”VA?!”Säger du förmodligen nu och alla dom som någonsin sett mig titta på fotboll hån-ler lite och höjer på ögonbrynen. ”Du? slappna av framför fotboll?!” Nja, jag kan gå på högvarv, skrika gällt och vara mer nervös än vad som är hälsosamt osv, men jag vet att tankarna på allt annat mer eller mindre försvinner under 90 minuter på läktaren. Det är en typ av fristad. Just så är det, alla behöver få andas ut ibland och tänka på något så ”banalt” som fotboll. (Nej jag vet alla fotbollsälskare, det är INTE banalt.) Jag är dessutom en fanatiker enligt många och även enligt mig själv och det är just det som gör att jag vet att jag går in i det helt och fullt under en match. När jag var i 14-årsåldern blev jag vid ett tillfälle så lyrisk vid ett mål, så att jag spontant gjorde ”sälen” som målgest hemma på heltäckningsmattan framför Tv:n vilket ledde till att jag fick lite brännskador på underarmarna. På riktigt. Rekommenderas ej. Japp det möttes med en del kommentarer om fanatism i skolan sedan.

Så, jag älskar Eyravallen. Så många minnen, så mycket vånda, så många skrik, så mycket eufori. Så många avstressande pauser. Eyra. Namnets betydelse? Lindrande. Just så är det för mig. Att sitta eller stå på läktaren är förvisso allt det där galet fanatiska, men för mig är det också lindrande. Så kom dit och testa vetja. Fast jag anar att du redan upptäckt det. Att du redan går på alla matcher och följer ÖSK så nära inpå som du kan. Så vi hörs och ses framöver i allsvenskan. Om du nu inte redan blivit avskräckt av mina första djupa rader. Jag kan vara lättsam också. Ibland. Nu ska jag se till att bli medlem för Kubanerna 2014, har inte fått tummen ur och fixat det än… Tjo och tjim.